Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1854, sida 1

års ålder räddat sig genom att gifta sig med en rik furstinna, hvilken dock, hvad hennes år beträflade, väl kunnat vara hans moder, och hvars alla öfriga egenskaper voro af den beskallenhet, att de, utan guldets allt öfverskylande kraft, varit värda sin plats i lithanian. Som hans ständiga vistande i kriget emellertid befriade honom från det husliga lifvets pligter, lade han de nyss nämnda förhållandena just icke med något tryckande allvar på sinnet, utan lät sin kära gemål lefva och regera i den anda och med den makt hon behagade på sitt fursliga gods Gortschin, under det han alltid fann förevändningar att asstyra hennes förslag, dels att komma och hälsa på honom i lägret, dels att han skulle utverka för sig czarens tillåtelse att få återvända någon tid och förfriska sig i det husliga lifvets sköte. Utan barn och utan hopp att erhålla några sådana, hade furstinnan i sin ensamhet tagit till sig en sin slägting, furst Gagarinds moderlösa dotter, Nathalia, hvilken blott var ett år äldre än Ingeborg Horn. Till sällskap åt henne hade Tschammer skickat denna sednare jemte hennes ett år yngre syster, Ebba, att uppfostra, under det han anförtrodde de andra barnen, med hvilka han icke ville belasta sin gemål, åt en för deras ålder mera passande vård. Emllertid blef Horns första omsorg, sedan han lemnat sitt fängelse, att uppsöka Tschammer, som vid denna tid med czaren uppehöll sig i Moskau, för att återbegära sina barn och aflägga sin tacksamhet för det beskydd han lemnat dem. Tschammer, som nyss haft ett bref från sin hustru, deri hon ånyo med sin ömhet hotat, att komma och uppsöka honom i Moskau, om han vore hindrad att resa till Gortschin, emedan hon icke kunde uthärda en längre skiljsmessa, under det hon visste honom vara heune så nära, fann ett gynnande tillfälle att på samma gång uppfylla sin gemåls åstundan och förkorta det pligtskyldiga återseendets stunder, genom att sjelf åtaga sig ärendet att hemta Horns barn. I denna afsigt begaf han sig, åtföljd af sin adjutant, åstad att träffa sin furstinna. Han hade icke sett henne på flera år, och fruktade verkligen, till följe af den excentriska värma hvarmed hon uttryckte sin längtan och otålighet efter honom, för mötets lycksaliga ögonblick. För att emellertid smickra henne med något sken af motsvarande värma och delade känslor, steg han vid början af slottsparken ur sin vagn, för att skjutande gent genom denna, hinna i förväg fram till slottet, för hvilket ändamåls vinnande kusken dessutom fick sig anbefalldt att taga en liten omväg och köra