Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1854, sida 2

—————————————————— — Generalen, säger du! Åh nej, det är af hennes egen far hon är mig anförtrodd. — Af hennes far — — Vid S:t Niklas! En större åsna har aldrig stått i ledet än du. Hvilka förpligtelser har väl du att motsvara hennes fars förtroende? — Jag har fått min hederliga betalning. — Bra för dig, min gosse lilla! Soldater behöfver sina extra rationer. Gör dig sortasri och ledig. — Om flickan träffar generalen och sqvallrar ur skolan blir jag olycklig; ty det går lätt för honom att få reda på mig, såsom en af dem som förde hennes fader i sitt fängelse. Sqvallra, säger du! Hvem f— behöfver utsätta sig för sqvaller? På hufvet med henne i grafven! Der är djupt nog för att dränka kattungar. Det vexer en giftig blomma i Indien, om hvilken man berattar, att om dess skugga faller på ett sosvande barn, öppnar det aldrig mer sina ögon för ljuset. Utan att sätta tro till en bokstaflig sanning deraf, kan väl ingen förneka att den rena barnasjälen är en sensitiva, hvilken, om än omedveten af den fiendtliga handens närhet, erfar intrycket deraf. Ehuru Ingeborg icke förstod ett ord af det språk som talades af soldaterna erfor hon dock en oro, som man kunde kalla dödsångest under det samtal, som vi anfört. Hennes ledsagare kände att hennes hand började darra i hans, och att hennes svigtande knän ej längre ville uppehålla henne: detta, jemte åsynen af hennes dödsbleka ansigte, ingaf honom ett slags känsla af medlidande, som kom honom att vackla i beslutet att efterfölja uppmaningen. Då kamraten såg hans vankelmod, utbrast han med ett hånskratt: — Du står der, min själ, så gudsnådelig, som väntade du att S:t Niklas skulle komma ner och tvätta dig ren af dina synder i ekelut. Men vänta lär du få! Stå inte och gapa längre, utan gör dig af med flickungen, annars gå vi och tömma vinfaten dig förutan. Välj hvilketdera! — Valet är icke svårt, men... — Mod till saken, menar du. Ansäkta dig, din kruka! Ser du, så går det till! Och med dessa ord tog han Ingeborg på sina armar och lyftade henne öfver bröstvärnet. Ingeborg uppgaf ett rop. (Forts.)