Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1854, sida 1

driften af sitt karlekssulia hjerta, hade det äldsta, Ingeborg, sprungit till, knäppt sina små händer om den till mordet lyfta de armen, hängt sig med hela sin tyngd dervid, och således hejdat våldets verkställande. Öfverraskad af detta oväntade motstånd, hade soldaten för ett ögonblick hållit sin hand tillbaka, hvarvid Ingeborg störtat till hans knän, för att beveka honom till mensklighet. Det var under detta uppskof Tschammer inträdde, och med ett enda ord gjorde slut på det förfärliga upptradet. naturer, som redan i knoppen förråder den rang, som den blifvande blomman skall intaga i täflingen om skönhetens pris. Hon var en blondin af de finaste former, och med en fullkomlighet i alla proportioner, som vid hennes år är ganska sällsynt, och antyder en natur af särdeles ädel daning och lyckliga anlag. Sedan Tschammer ryckt den lilla gossen ur hans mördares hand och återgifvit honom åt sin förebedjande syster, ilade han att upplyfta de andra barnen från deras gömställe, hvarvid idel små englahufvuden af skönhet och oskuld blickade upp emot honom, med ögon och miner, som tycktes säga: Rädda oss, rädda oss! Med nöje erfor generalen, att barnen, såsom ofta var fallet inom de förnämare familjerna, på den tiden, läst fransyskan såsom sitt modersmål, hvarigenom han kunde tilltala dem och erhålla de upplysningar han åstundade. Sedan han ställt dem tillfreds och lofvat dem sitt beskydd, tog han sjelf Ingeborg vid handen, och befallde de nyss så mordiska soldaterna, att på sina armar taga de andra barnen, och, åtföljande honom, bära dem till hans qvarter. Med barndomens lyckliga lätthet, att ombyta intryck efter, stundens vexlingar, glömde de små snart sin öfverståndna fara och förfäran. Den militäriska rörelsen på gatorna, de inryckande regementerna, de svenska vakternas aflösande af ryska, de jemnt ankommande och affårdade ordonnancerna, m. m., sysselsalte innan kort deras hela uppmärksamhet. De öfverlemnade sig åt betraktandet af denna brokiga och hvimlande tafla, med så mycken sorglöshet och så liten eftertanka, att de logo åt de fiendtliga soldaternas honnör åt deras nye beskyddare med samma fägnad och fryntlighet, som nyss förut åt den de voro vane se bevisas deras fader. Endast Ingeborg kunde icke förmå sig att dela sina syskons återtagna glädtighet. Gråtögd och med beklämdt bjerta satt hon vid ett fönster, i det rum som blifvit dem anvisadt, och sökte, att i den böljande mängden, som uppöron. Antingen djerfvare än de öfriga, eller starkare genom Ingeborg Horn var då tio år gammal. Hon var en af dessa