Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1854, sida 1

CBEORG BOGISLAUS STAEL v. HOLSTEIN, Romansiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 95.) — Om ni är far, eller ert hjerta är mäktigt af några ömmare, känslor, så beskydda mina barn! — sade Horn och visade in åt kyrkan. I detsamma hördes rop af späda röster derinifråän. Barmhertige Gud! Kanske mördar man de oskyldiga och jag kan ej försvara dem. Jag är fånge! Ack, för hvilket pris skulle ej Horn i detta ögonblick velat tillbyta sig vildens rättighet i ödemarken — rättigheten att fritt röra sig och handla efter naturens heligaste instinkter! — Var lugn! General Tschammer lofvar er att skydda eller hämna edra barn! — sade den ryska officeren och störtade in i kyrkan, under det hans adjutanter bortförde Horn. Det var också hög tid att sätta en damm för de gräsligheter, som förehades inom sjelfva helgedomens murar. Hånet och grymheten tycktes här hafva räckt hvarandra handen, för att viltna om menniskonaturens möjliga förnedring under de vilda djurens ståndpunkt. Altarstegen voro nedsölade af blod, och innanför disken syntes en stympad menniska uppspetsad på några bajonetter. Det var Horns tjenare, hvilken haft vård om barnen. Vid denna syn ryste Tschammer af fasa och vrede, och styrde sina steg åt den del af kyrkan, derifrån han hörde blan dade ljud af barnarösters snyftningar och grofva soldateder komma. Der, i ett plundradt graskor, bland spillror af söndertrampade vapensköldar och krossade marmorreliefer, fann han sex små barn, hvilka han lätt förmodade vara Horns. Några af dem hade krupit ner i den toma likkistan, hvarur de nyss sett sin mors lik uppryckas och plundras på de dyrbarheter, som smyckat det, samt gömt sina små hufvuden i lemningarne af hennes sveptyg. Från detta heliga gömställe, der den barnsliga instinkten dref dem att söka modersvingens sista skygd, hade en soldat ryekt upp det minsta af barnen, en liten tvåårig gosse, för att på spetsen af sin bajonett plantera honom vid ingången till detta vanhelgade rum. Vid åsynen af det öde, som amnades deras lilla broder, hade alla barnen uppgifvit det rop, som nått Horns