Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1854, sida 1

neten mot sångar och besegrade siender, hvarför czaren bland andra nationer skulle gjort sig känd, gerna galla för hvad den kunde; men att hvad uppfordringen af fästningen angick, på grund deraf att bastionen rasat och att staden hade brist på lefnadsmedel, så ville han blott säga, att han sjelf, liksom både soldater och borgare, ännu hoppades att kung Karls segerlycka skulle stå hans redliga kämpar bi; och att ingen sådan brist förefanns, som kunde urskulda kommendanten, om han öfverlemnade fästningen. Derför ville han och hans redliga svenskar, genom Guds nåd, med oförskräckt mod fylla sin pligt, så, som de äro det skyldiga inför Gud och sin konung samt deras ärliga namn inför verlden det fordrar; hvilket han också hoppades skulle väl anses af czaren sjelf, såsom den der med sin gunst omfattar alla rättskaffens krigare. Detta svar undertecknade Horn i Narva, såsom i en fästning, den der af kung Karls förfåder blifvit intagen och borde bevaras åt hans sednaste efterkommande. Att detta svar framkallade en fördubblad förbittring i anfallet mot staden, torde läsaren lätt föreställa sig. De ofantliga krafterna å ryssarnes sida, hvilka oupphörligen, liksom ur en outtömlig reservoir, ersatte allt hvad som stupade, lemnade svenskarne ingen tid att återställa de skador, som oupphörligen tillfogades dem. Bomber regnade öfver staden och antände på flera ställen, under det att murarne gjorde allt svagare motstånd för de inträngande kulorna. Slutligen, och efter en allmän stormning, blefvo ryssarne herrar öfver staden. Då sista skymten af hopp om räddning försvunnit, och hvarje ögonblick hotade med fiendens inträngande och stadens uppgifvande åt det rysliga öde som vanligen åtföljer ett så hårdnackadt försvar, hade Horn, under en trogen tjenares vakt, fört sina barn till den kyrka, som förvarade hans hustrus stoft, i hopp att ställets helgedom skulle lemna dem ett säkert skydd och Gud och deras moders ande vaka öfver deras räddning. Då nu de segrande fienderna från alla sidor började instörta i staden och, lika uthungrade vilddjur, teckna hvarje sitt spår med mord, förödelse och plundring, drog sig Horn med en liten trupp, som ännu icke vikit från hans sida, mot denna punkt. Det var också hög tid, emedan kyrkans yttre prakt redan ditlockat en hop roflystna soldater med hopp om rikt byte. Horn fattade post utanför hufvudingången. Den som följt hans nit i försvaret af hans konungs murar, skall lätt kunna föreställa sig honom i försvaret af den punkt, som utgjorde hans saknads, hans kärleks och hans förhoppningars helgedom. Hans kamp