Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1854, sida 3

såsom Yngling tjent sina läroår i Holland och gjort sina första mannaprof i förra finska kriget, der han genom en ädel förvägenhet hastigt upphöjdes till löjtnant. Vid den olyckliga utgången ur Wiborgska viken förde Munk en kanonbåt; denne var genomskjuten, manskapet till större delen dödadt eller såradt, och han måste antingen sjunka eller låta taga sig fången. I detta förskräckliga läge sprang löjtnanten hastigt med brinnande lunta till krutkammaren, ropande till Stedingk, som just förbiseglade: ,håll undan från mig, ty jag måste flyga. Och han flög, men han fiskades oskadad opp af de sina, ur hafvet. Denne tappre sjöman erhöll sedermera ett dussin barn, sex söner och sex döttrar, hvilka han uppfostrade i gammal finsk dygd. Ban lät nu (1808) vid krigets utbrott sin äldsta son, en 16-årig yngling, taga tjenst såsom underofficer vid Sveaborgska skärgårdsslottan. När fästningen var öfverlemnad, skulle han, jemte andra finska underofficerare och soldater, svärja Ryssland trohet. Han visste, att hans tappra fader ännu fäktade emot sienden i Bottniska viken; han ville ej vara honom olik. Ständaktigt svarade han på allt Ryssarnes lock och pock: nej; endast konungen, som han svurit trohet, kunde lösa honom från sin ed. För att göra honom spak, kastade man honom i ett afskyvärdt fängelse, hvarur man efter några veckor framdrog honom, fordrande ånyo eden. Nu klingade hans nej ännu stoltare, ja till och med hånande. Man dömde honom då till det svåraste fästningsarbete, lät honom hungra, ja gaf honom podagg — ett straff, att med korta käppar och efter den hastigaste takt snarare tröskas än piskas. Han blef sig lik. Dock var han nära döden, ty hans unga kropp var nästan upplöst genom fängelse, hunger, arbete, slag och grämelse. Sedan han ett fjerdedels år blifvit så misshandlad, frigjorde man honom på en fången svensk högre officers förbön. — En så dan härlig seger tillkämpade sig en yngling, eller snarare en gosse. xvär tid hörer lätt och glömmer snart.