alt de garantera Europas befrielse från hans förmynderskap, så skulle det vara en stor olycka för verlden, om de förenade rikenas regering icke ägde nog kraft och mod, att öppet ställa sig på samma sida och verksamt deltaga i ansallet på fienden till mensklighetens frihet och upplysning! Ett försummande af detta ti lfålle till jemnvigtens återförande mellan det öfriga Europa, och det nu alltför kolosala, sammanblandade Asiatiskt-Europeiska Ryssland, vore icke blott ett brott mot nordens egen sjelsbevarelse, ett oförlätligt misskännande af dess folks högsta fördel, utan äfven förgatenhet af den pligt mot hela menskligheten, som hvarje regering bör erkänna, då det är fråga att skydda denna lugna och fria verksamhet för sitt stora mål: kultur, frihet och välstånd, hvilka alltid hotas af hvarje försök till verldsherrskaremakt. Så uppträdde Sverige, med vida mindre, vida sämre utbildade krafter än nu, för att försvara folkens religiösa frihet. Så deltog det för några och 40 år sedan i striden för Tysklands befrielse från Napoleons eröfringsplaner. Så kan,och om det skulle behöfvas, bör det åter uppträda, för att i förening med det civiliserade och industriella Europa bringa till fredlig och för framtiden betryggande uppgörelse, den strid, som djerf förstorings-lystnad och tyrannisk herrskar-åtrå börjat, i afsigt att qväfva folkandans utveckling och motverka den tillväxt i folkkraften, som en friare näringsflit och handel, en mera utbredd upplysning och en tilltagande fördomsfrihet, fördragsamhet oeh broderlighet mellan folken, lofva menniskoslägtet. Det vore sorgligt, om vår regering icke skulle med nog klokhet och rådighet begrunda och behandla denna stora, verldsvigtiga fråga, och i fall de förenade rikenas medverkan behöfdes, tveka om hvad den bör göra. Men denna tvekan torde dock i så fall, kunna något tillskrifvas det allmänna tänkesättets tillbakahållna yttringar. Det är utur detta skäl, som det vore väl, om pressen uttalade oförstäldt sin mening och ej förblef inbunden och stum. Visserligen bör ej, i likhet med vissa dess utbölingar, bramarbaseras, eller den gamla nationalstoltheten och rysshatet uppbringas till den gamla vämjeliga öfverdrisften. Men i mensklighetens intresse bör man betrakta saken, och då skall säkert hvarje väaltankande man uppfatta dess stora betydelse. Denna är icke blott för Europas, utan äfven vår egen framtid så begrundansvärd, att ingen medborgare borde derför vara likgiltig; och de ringa materiella fördelar, som en fredlig overksamhet under denna verldskris möjligen kan medgifva, äro så snart öfvergående och så osäkra, i jemförelse med dem som nationen kan hemta af ett återställdt jemvigtförhållande mellan staterna, i framtiden, att det aldrig borde förleda hvarken regering eller enskilda, att förbise det sednares värde. Det lärer funnits anledningar, att vestmakterna skulle haft för afsigt, att genom landsättning af trupper vid någon polska gränsen närbelägen rysk hamn, Libau eller Polangen, gifva väckelse till en uppresning i Polen, och troligen skulle en sådan utöfvat en mycket stor inflytelse på ryska krigshärarnes antal och rörelser i södern. Men förmodligen hafva konsiderationer egt rum med de följder, som en sådan resning skulle utöfvat på Preussens och Österrikes inre förhållanden. Säkerligen hade ock derigenom kriget antagit en vida blodigare och förtviflad natur, än om, såsom man nu kan hoppas, de begge tyska stormakternas ordnade härar utföra striderna. I alla fail skulle säkert, jemte dessa, de nordiska sridskrafternas rigtning mot den nordvestra delen af ryska riket, göra tillsyllest, för att tvinga czarväldet till. en fred, som då kunde vinnas utan dessa folkresningar, hvilka så ofta åtföljas af vild hämnd och för långa tider ohjelplig oreda. Det må nu emellertid vara huru som helst, med stundens politiska planer; kommer kriget att fortsättas, lärer nog sakernas egen kraft AÅAAA —