Styckegods. Den helige saderns kock. Berättelse af E. M. Oettinger. Den helige sadern Pius V var, medan han ännu hette Michel Ghisleri, en af den heliga dominikanerordens mest lefnadsglade abboter. Han älskade ett godt bord, goda viner, — var, med ett ord, gourmand. Men då han år 13566, efter Pius IV:s död, bestigit S:t Petri stol, anlade han masken af from återhållsamhet, inskränkte munkarnes vällefnad, kardinalernas yppiga lyx, bortjagade osedliga fruntimmer, förbjöd tjursäktningarne och nedslungade från vatikanens höjd den ryktbara bullan In coena domini, hvilken uttalade fördömelsen öfver alla, som icke blindt underkastade sig Hans Helighets gudomliga vilja. Men vida mindre sträng än mot andra, var han mot sig sjelf. I de tystlåtna rymderna af sitt kabinett fortfor han att hängifva sig åt bordets och vinets nöjen och ålade sin heliga mage alldeles intet tvång. Just denne påfve hade en af de mest berömda kockar på sin tid. Han hette Bartolomeo Scappi och dedicerade till den helige fadern en utmärkt kokbok, som år 1570 utkom i tryck uti Venedig, och för hvilken Pius V i all hemlighet skall hafva skänkt honom 5000 Scudi. Denna kokboks författare, som på titelbladet kallade sig Cuoco secreto di Sua Santita il Papa (Hans Helighet påfvens geheimekock) var en mästerkock, hvars skapelser uppfyllde en hvar, som var lycklig nog att få njuta af dem, med rättvis enthusiasm. Ingen kock i hela kristenheten var så uppfinningsrik på nya rätter, som Bartholomeo Scappi, som isynnerhet under fastan utvecklade storheten af sin talang i en gloria, som hänryckte den helige fadern till den högsta grad af beundran. Det var på Askonsdagen år 1572. Hans Helighets geheimekock stod, med nattmössan på hufvudet och sin spira, vispen, i handen, framför spiseln och skapade af ägg en ny verld, då plötsligen ett sällsamt väsende med leende fullmåns-ansigte och tjock isterbuk nedsteg genom skorstenen. Scappi trodde till en början, att det vore en kapucinermunk, ty den obekante bar, såsom dessa herrar bruka, en brun kåpa. — Buon giorno, Signore Scappi, sade den fremmande med en mine, midtemellan vänligt leende och hånande grin. — Ni är väl sotare? frågade den förvånade kocken. — Niente, niente, mio caro amico, svarade den fremmande, som fann ett serdeles välbehag i Scappis förvåning. — Nå, om ni icke är sotare, så måste ni vara bandit, annars hade ni kommit in genom köksdörren och icke gen m skorstenen. — Lockad af ångan från edra rätter, som steg mig