Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1854, sida 1

att det knappast tror sig ha något mera att eftersträfva. Låt bli att upprepa det! Det lemnar inga goda frön efter sig! — I dag är ni rigtigt vresig, kära Hysing! Men det är en olägenhet, som det enformiga garnisonslifvet har med sig. Vore vi i Kung Carls läger och ni på öppna fältet, under Guds fria himmel, inför en församling under vapen, finge hålla tacksägelsepredikningar för lyckligt vunna segrar och finge höra våra kanoner dundra sin musik till vårt: O Gud vi lofve dig! — då vet jag, att ert hjerta skulle slå lika varmt för svenska kungen och svenska folket som någonsin mitt. Innan Hysing hann anföra en motsägelse häremot, inträdde en korporal med ett bref i handen till Stael. Det var en order till denne att genast med sitt kompani begifva sig till Narva. Vid underrättelsen härom drog Hysing en djup suck och sade: Jaså! Det torde då bli långt innan vi härnäst få drabba ihop. Ni torde dessförinnan få farligare anfall att uthärda. Men det är icke värdt att tala om farligheter med er. Hundrasemtio man, säger ni, och ni skall med dessa passera trakter, som hvimla af Ryssar. Men på denna tid, då svenskarne vore vane att ådagalägga under af tapperhet, att finna sin lust i företagens äfventyrlighet och misströsta om — ingenting, på denna tid, säge vi, och med sitt hjerta så på rätta stället som Stael von Holstein hade det, lat man icke förskräcka sig af några svårigheter eller hejda sitt mod med betraktandet af deras oöfvervinnerlighet. Det gällde blott att gripa sig an och gå löst på sjelfva omöjligheterna. Med gladt mod började Stael sina beredelser till afmarschen, som skulle ske följande morgonen. Med en tår i ögat skakade Hysing hans hand och sade: Det blir tomt efter er, mycket tomt, ty nu har jag ingen som jag kommer så bra öfverens att gräla med, som med er. ; RKnappast hade morgonrodnaden börjat färga östra horizonten, innan den lilla skaran stod uppställd på en fri plan i byn — hvar man i sitt led, med musköten på armen och sin packning på ryggen — och framför denna de trenne bröderna Rask, hvilka, sedan de fullgjort sitt ärende med brefvet, blefvo uppdragne att visa den afgående hjelpsändningen samma väg som de nyss följt. Nu trädde Hysing fram och höll en innerlig och varm I bön, af hvilken dock ett och annat ord dränktes i den rörelse, som pressade hans bröst, men hos hans åhörare ersattes af de I känslor och den djupa andakt han hos dem förstått uppkalla.