Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1854, sida 1

drägeri, och med sitt trogna sinnelag trotsade de saror och trötthet för att skyndsamligen framlemna bresvet till dess egare. Ingenting kunde vara trovärdigare än förloppet af det afventyr som bringat dem det i händer, och hvilket de berättade med all den sannolikhet, hvaraf de sjelfva voro narrade. Som dessa bröder tillhörde en liten kärntrupp, som vid mer än ett tillfälle varit använd, der lika mycken trohet som tapperhet varit af nöden, förefanns intet skäl att betvifla deras utsago eller sätta någon misstanka till värn mot den utlaggda snaran. Otålig att lära känna innehållet af ett bref, som så underbart blifvit räddadt för att hinna sin bestämmelse, och anande vigten deraf, bröt generalen det, utan att granska sörseglingens beskaffenhet, och hade han än gjort det, skulle det gömställe, hvarifrån bröderna hemtat det lätt förklarat ett antagligt skäll till det obetydliga märke det bar efter dess förutnämda behandling. Innan vi för läsaren vidare redogöra för följderna af den list czaren på detta håll använde, torde vi böra gifva ett nytt uppslag af händelserna, för att ådagalagga hela vidden af den skarpsinnighet, som genom förräderi förstod att vinna hvad dess fienders tapperhet visste att genom andra medel tillbakadrifva. Under det Horn såg de ryska befästningsarbetena mot Narva pådrifvas med en ifver, som icke lemnade något tvifvel om allvaret i afsigterna mot denna stad, räknade han med otålighet dagarna till dess den begärda undsättningen skulle hinna ankomma, på det han skulle kunna göra ett utfall mot fienderna och förstöra deras verk, då ändtligen den efterlängtade stunden tycktes vara nära. En morgon, helt bittida, hörde han, till sin obeskrifliga glädje, den stilla rymdens vågor från fjerran tillföra hans öra ljudet af den svenska dubbla lösen. Svaret lät ej vänta på sig från Narvas murar; och med skottens eko, som länge rullade öfver nejden, uppstämdes från stadens nyvaknade innevånare tusende glädjerop öfver de väntades ankomst. Spänningen blef starkare, och hoppet och oron klappade ännu lifligare i hvarje hjerta, då underrättelsen, med löpeldens fart började sprida sig derom, att utposterna från höjderna af vallarne tyckte sig förmärka en stark oro i fiendernas läger. Med kikare i handen ilade Horn att öfvertyga sig om verkliga förhållandet, och vid den fulla dager, som den uppgående solen nu bredde öfver trakten, upptäckte han att ryssarne slagit ner