Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1854, sida 1

GEORG BOCISLALS STÄÅEL v. HOLSTEIN, Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 90.) — En svensk, säger ers majestät. Och tillåtes det mig fråga, i hvad afsigt? — För att framlemna detta bref i dess egares hand, utan att väcka hans misstankar — att det under vägen förirrat sig i vår eller någon annans — — Om så är, vågar jag hemställa — sade Menzikoff — om icke ers majestät skall finna skäl uti att pröfva några svenska soldater af Narvas besättning, hvilka för få dagar sedan anträffades under ett provianteringståg och grepos af en trupp ryttare från vårt läger, hvilka, i samma ärende, påträffade dem? — Denna underrättelse föreföll czaren ganska angenäm; med sitt föga förtroende till andras omdöme och sin vana att allt sjelf se och pröfva, befallde czaren vid framkomsten till ryska lagret att de svenska sångarne skulle föras fram för honom. Dessa voro tre högvexta, bredaxlade män från Dalarne, med lemmar, som i sina starka former påminte om deras hembygds jernhaltiga natur, liksom deras ögon om dess blåa, klara sjöar. De voro alla tre bröder, såsom ock likheten dem emellan utvisade; alla voro de vackra karlar, och ingendera öfver tjugefem år. Czaren, som scke bar någon prydnad, hvilken förrådde hans höga rang, hvarom han dessutom befallt en fullkomlig tystlåtenhet, frågade dem huru de befunno sig i sin fångenskap. — Hå, — svarade den äldste af dem; — än har fälle ingen nöd gått på oss. Men så är det icke långt lidet, och de våra ha inte behöft oss än. — Craren är en mild och nådig herre, som icke vill att krigstångarne skola illa behandlas. — Skam den som tror pån! — svarade densamme, som först börjat taga ordet, och strök dervid det långa ljusa håret ur pannan, hvarvid denna visade en hög, vacker hvälfning. — Hvad heter du, min gosse? — frågade czaren med samma vänlighet som förut, liksom svaret icke rört honom. — Kristoffer Rask. — Och de der begge kamraterna äro dina bröder ?