vertygelsen, så vill ins. icke neka, att ju den kan vara rätt uppfattad, såvida nemligen det kan medgifvas, att man kan hämta med säkerhet någonting i den vägen från börsen, eller från några aslarsmän. Det händer ofta att det är endast slentrianen som då dikterar. Frågan har ej. varit diskuterad annorlunda än möjligen i kotterier, och ins. skulle vilja gå så långt att påstå: det öfver en sådan fråga, icke ens fallande inom representationens sedvanliga kompetens — ty om icke grundlagen förbjuder politiska diskussioner, så göra ex usu talmannens klubbor så — har svenska folket aldrig haft tillfälle att få stadga sin öfvertygelse. Ins. ogillar derföre att man liksom velat afklippa möjlig diskussion, innan den kunnat företagas. Ins. har ej så mycket tillfälle att känna eller gissa till den innersta tanken hos vårt kabinett; men deremot hyser han ingen tvekan i afseende på det Engelska, ty det sednare måste åtminstone nu, mera än någonsin förr, rätta sig efter engelska folkets vilja. Gifve Gud att det svenska hade lika otvetydiga organer för att uttrycka sin! Det har icke så i allmänhet, men i en dylik fråga som denna, då man icke bör af farhåga för små konsiderationer betvifla möjligheten af undantag, kraftyttring — ja till och med total vändning höger om, måste man icke dömma nationen ohördan eller försumma bevakandet af dess fatalier, äfven om man förut tyckt sig finna politisk domning och likgiltighet. Det hade derföre varit i sin ordning, innan man uttalade sig för en bestämd neutralitet, att till en början undersöka, hvad resultatet af ett neutralitetstillstånd, erkandt eller med härsmakt förfäktadt, månde slutligen bli, isynnerhet om icke kriget slutas så hastigt. Månne det i bästa fall kan bli annat på kreditsidan än just jemnt ingenting — såvida man ej vill påstå att våra unga krigare skola hjertligen fröjdas öfver att få göra en kampagn till, icke olik den danska, under kommando-ordet: -på stället marsch!vi tro icke att de dermed vore så särdeles belåtna; lika godt, de göra i alla fall sin skyldighet att gå dit de bli besallda. Våra köpmän och redare må icke inbilla sig att de få utrusta kapare såsom sista gången Sverige stod neutralt. Det lärer bli satt p för, och om det äfven tillätes, blefve det kanske svårt att få fatt i några seglare att kapa. Deremot komme på debetsidan att skyldra en rätt ansenlig summa, bekostad för ingenting, såsom om den kastats i hafvet. Men ponera att det vore tänkbart, vid räkningens afslutande, att få ett motsvarande saldo: vore Sveriges ställning väl då efteråt densamma som nu? Ponera att de förenade vestra makterna, på grund af Sveriges petrificerade ställning, nödgades låta Ryssen behålla allt hvad han med list och våld fordom frånryckt oss — återlemnande kanske endast Åland — kunde väl vår regering nånsin komma på samma vänskapliga fot med Ryssland som förr, då vänskapen icke bestått prosvet i nödens stund? Endast den djupaste underdånighet kunde sedermera antagas såsom försoning. Att Sverige sedermera likväl kunde påräkna någon aktning och bistånd af England och Frankrike, det skola vi aldrig tala om. Hafva vi icke lidit smälek nog, då under en annan regime våra gesandter vid dessa hof förblandades med eller underordnades de Ryska? Svenskar på utländsk botten hafva hittills njutit en viss utmärkelse, såsom tillhörande en nation, som fordom på ett ädelt sätt verkade på verldshändelselserna. Man har ännu icke glömt att våra försader omgjordade sig med svärd, när Europas frihet hotades af en annan inkräktare, äfven prydd med kejserlig krona och hycklande religiositet liksom denne. De läto den gången den högmodige sörtryckaren smaka hur det svenska stålet biter; nu skulle vi stå handfallne och se på, icke ens ihågkommande den gamla sägen hos allmogen: När de valdige komma i strid med hvarann, så kan bonden få sin ko igen! — O nej! det är aldrig möjligt att vi kunnat så vanslägtas, eller att svenska blodet blifvit så utspädt, att det icke rusar till hjertat på hög och låg, när, efter 150 års dvala, den efterlängtade dag omsider börjat randas, då Sverige kan återtaga den plats ibland nationer, hvartill naturen synbarligen ämnat det för framtiden, nemligen att vara en mellanliggande tyngdpunkt, till hvilken flera smärre, mer och mindre beslägtade folk känna sig dragas, för att få stöd och förening, frid och sjelsstäandighet under ett gemensamt öfverhufvud. Måhända först nu har detta öfverhufvud kunnat uppträda och utveckla glansen af en sannt konstitutionell krona, lik den engelska! Men detta, utropa de neutrale, är ju idel fantasier! Att uppställa politiska theorier och overkställbara drömmar, förtjenar ej namn af par triotism. Skulle det än lyckas våra unga krigare, synnerligast ibland dem som räkna anor och äro magtlystna, att få krig; skulle deras