till Strid, att han skulle se ester, hvilket som var penningar eller papper, och lägga de sednare tillbaka, men Strid svarade, att han icke brydde sig derom, utan skulle taga alltsammans. Hela rofvet nedlades sedan i en uti kassakistan besintlig mindre säck, hvilken åter lades in i en större och gröfre. Klockan var slagen 4, då de slutat sitt arbete. Skjutsbonden hade tröttnat att vänta och rest sin kos. Ekström och Strid togo samma väg, som Strid uppgifvit, vandrade genom skogarne och passerade under vägen två åor, af hvilka den sista passerades helt nära Brickstad. Säcken bars af dem turvis. Vid Brickstad skiljdes Ekström från Strid och begaf Sig hem, sedan han af Strid erhållit en pung, innehållande 31 rdr i silfver, samt fått löfte om mera sramdeles. Sedan hade Ekström icke sammanträffat med Strid. På tillfrågan förklarade Ekström, att han aldrig varit för brott straffad, men dömd för snatteri, ehuru straffet ännu icke gått i verkställighet: dessutom lärer han vara tilltalad för stöld. Efter Ekström inkallades Sven Magnus Jonsson härifrån staden, af stark kroppsbyggnad, med trindlagdt, rödlätt ansigte, ljust hår, blå ögon samt framfusigt utseende. Då han aflade sin berättelse, gjorde han det temligen oredigt och talade mycket fort samt tycktes vilja helt lätt halka öfver åtskilliga omständigheter, så att han flere gånger måste allvarligt tillsägas, att litet mera hålla sig vid marginalen. Jonsson berättade följande: Isaksson hade vidtalat Jonsson, att måndagen den 27 Mars, kl. half 4 e. m., skjutsa honom till Sjögestad. Isaksson hade gått förut och väntade Jonsson utanför Vester Tull. Vägen togs nu icke till Sjögestad, utan framåt Malmslätten och sedermera förbi Odensforss till Klockrike. Då de kommo till stadens begrafningsplats, fingo de se ett par stadstjenare härifrån Linköping åkande framför dem. Isaksson tillsade då J:n, att icke köra fort, utan hålla sig efter, samt tillade, att om stadstjenarne vid ankomsten till den s. k. Udden körde rakt fram åt Malmslätten, skulle han taga af åt Kärnavägen och tvärtom. Isaksson hade på måndagseftermiddagen talat om för Jonsson, att en stor stöld blifvit föröfvad i banken. — Då de kommo fram till Klockrike, sade Isaksson till hos en snickare, vid namn Nordström, men uppehöll sig icke der, utan reste till Sjögestad och derifrån hem till staden. Till tisdagseftermiddagen beställde Isaksson åter hästar af Jonsson, och togo de då samma väg, som föregående dagen. Då de framkommo till det ställe, der Nordström bodde, gaf Isaksson Nordström ett bref, hvilket skulle egenhändigt lemnas Strid. — Jonsson tillfrågades nu af rättens ordförande, om han kände eller hört talas om Strid, och svarade, att han visserligen hade hört talas em honom, men kände honom icke. På tillfrågan, om icke Jonsson, då han hörde Isaksson säga, att brefvet skulle lemnas till Strid, gjorde sig den föreställningen, att det var den berygtade Strid, svarade Jonsson, att han icke tänkte någonting, att han kunde icke veta det 0. s. v. — Isaksson hade hela tiden sagt åt Jonsson, att han var ute, för att taga reda på en Vestgöthe. Sedan Isaksson lemnat brefvet till Nordström, tillsade han Jonsson, att de skulle åka vidare; men Jonsson frågade icke, hvarthän de skulle resa. Sedan det blifvit mörkt, kommo de till Tornby, och Jonsson blef af Isaksson tillsagd att hålla utanför, medan han gick in. Vidare tillsade Isaksson Jonsson, att, om någon kom och frågade honom, hvem han skjutsade, skulle han Svara, att han icke visste det. Under det Jonsson väntade utanför, kom också verkligen en person och framställde till Jonsson nämnde fråga, hvilken besvarades sä, som Isaksson hade föreskrifvit. — Efter en stunds förlopp kom en person, hvilken Jonsson sedermera förmärkte vara värden på stället, Sven Andersson, ut till Jonsson, öppnade gårdsgrinden och bad honom köra in. Sedan Jonsson satt in hästarne i stallet och ansat om dem, bad Sven Andersson honom komma in i ett rum till venster i förstugan. Der befann sig, utom Isaksson, en person, som satt i en gungstol, och hvilken Jonsson hörde benämnas Strid. — På tillfrågan af rättens ordförande, om icke Jonsson nu åtminstone föreställde sig, att det var samme Strid, till hvilken Isaksson skrifvit det hos Nordström aflemnade brefvet, Svarade Jonsson att han föreställde sig ingenting. (Forts.) A —