Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1854, sida 2

smärtans dvala och har gjort det med högburen panna, med orubblig öfvertygelse om menniskoandans odödliga lisskrast, dess förmåga till ständigt ny utveckling och högre blomstring. Den eviga kärlekslagen kan ej slumra, och derföre älskar jag de många omkring mig, som behöfva mig; älskar honom, som jag en gång hoppades göra lycklig och ber om kraft att kunna göra det. Men nu farväl, Axel! Deruppe väntas du med otålighet af någon, och jag vill gerna vara ensam här en stund! Tyst förde Axel den framräckta handen till sina läppar och gick ut ur rummet. Då Alida var ensam, tryckte hon stum sitt hufvud mot sossans kuddar. Fåglarne sjöngo och solen sken på henne, men det oaktadt runno tvenne klara tårar ur den stolta segervinnerskans ögon. — Alida! sade en stämma bredvid henne, och hon kände en kyss på sin hand. Hon såg upp. Grefve Ludvig låg knäböjd vid hennes sida. Alida! min hustru! Förlåt mig — jag har lyssnat — jag har sett in i din själ och jag är den lyckligaste man på jorden. Jag älskar dig, du ljusva qvinna, och jag vill älska hela verlden för din skuld. Jag har sett in i — ett qvinnohjerta. O, Alida! jag ville vara ko