Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1854, sida 1

— Låt mig fortsätta, jag är så lugn, så ense med mig sjelf, att jag kan tala om denna tid. Vi älskade hvarann med den första känslans brinnande, berusande glöd, men intet ord om en förening i framtiden bade gått öfver våra läppar, och hvarföre, Axel? — Derföre, att du ej ville höra talas derom. — Jag fordrade af dig, att du skulle lemna mig och du begaf dig ut på sjön med hjertat fullt af hopp, och hvad jag kände — o, — det är nu förlagdt till mina drömmars minnen, det hör ej heller hit nu mera. Alida var tyst en stund och hvilade sitt hufvud mot handen. — Då du var borta, började jag noga tänka efter min ställning; jag vågade ej anförtro mig åt någon, jag hade ingen enda vän, har