Landsorten. En häftig orkan rasade den 5:te dennes i trakten af Upsala och förorsakade stor förödelse vid Ultuna, der halmtaken å logarne och uthusen förstördes, hela skullen och takresningen samt gaflarne å ladugårdshuset instörtade. Lyckligtvis skadades ingen menniska vid detta tillfälle, ej heller något af Holländeridjuren. — Nedanstående båda kjagthistorier torde intressera en stor del af våra läsare. Den första meddelas af Fahlu tidning på följande sätt: En söndagsafton i sistl. Mars månad togo tvenne Wenjanskarlar vägen åt skogen, i akt och mening att uppleta ett gammalt björn-ide, der de trodde att Nalle uppehöll sig. Med blott yxan på axeln och knifven vid sidan vandrade de dristeligen åstad, och voro vid framkomsten snart öfvertygade, att skogarnes drott der hade sin vinterboning. Med lugn och kallblodighet lade de en tvärstång framför öppningen, och då den väldige innevånaren, störd i sitt lugn, snart visade sig i skummande vrede, möttes han med ett hugg, som för ögonblicket förmådde honom att draga sig tillbaka. Men innan kort rusade han åter fram och högg med fradgande tand i stången, som han envist ville draga inåt och som brakade under de förfärliga betten. Ett förnyadt slag af yxan träffade honom då i pannan, och han dignade hastigt ned under ett starkt blodflöde. Efter denna modigt utförda bragd upptäckte de, att äfven en annan björn af yngre slägte inom samma håla hade sitt tillhåll, och att således den redan fällda björnen var en hona med unge. Med blotta knifven gåfvo de den sednare banesåret och drogo derefter hem, förnöjde med sin jagt. Morgonen derpå rustade de sig ånyo ut för att hemföra bytet, och voro just som bäst sysselsatte att ur det vilda nästet utdraga sitt ludna rof, då ytterligare tvenne ungar sprungo ut förbi dem och kommo på flykten. Hade lyckan varit dem rätt bevågen, så skulle de på en enda afton kunnat fälla 4 björnar. — Den andra, helt korta berättelsep läses i Åottlands läns udningoch är af följande ordalydelse: Måndagen d. 6 sistl. Mars, då husbonden Jacob Jacobssons vid Hejdes i Fröjel hustru skulle gå mellan Solbjerga gård och Klintehamn, anträffade en henne åtföljande hund en större räf, som af hunden genast anfölls, dervid en strid uppstod mellan dessa djur. Hustrun, som en stund åsåg kampen, skyndade snart, beväpnad med en stör, sin tappra hund till hjelp, och Mickel, som ej kunde befria sig från sin ihärdiga motståndare, erhöll några dråpslag, och med dem sin bane. Hustrun vandrade sedan segrande hem med sitt byte på skuldran, till icke ringa förvåning för de sina och grannarna.