Europa? — Den enda enkla saken: osfsentligheten. Aldrig har den firat en större triumf; aldrig har den sanningen gjort sig mera gällande, att det behöfs blott en skymt af ljus, att besegra alla mörkrets gerningar. Så står den nu denna höga politik blottad för verldens ögon, så låg, så föraktlig, så usel, att den nästan väcker mera ömkan än harm. Vi se här ett bland de lärorikaste skådespel i historien, vid hvilket vi erinra oss Geijers profetiska ord: Det upprepar den vigtiga läran: att en gammal, förderfvad makt ej kan annat än fela, lika mycket hvartät den vänder sig och hur den bär sig åt, med all klokhet och list, ja till och med aldrasäkrast om den någon gång för ombyte nyttjar redlighetens vapen, ty det är dess obotliga sjukdom, att äfven det goda för den blir ett gift. Den är på alla håll i sina egna nät fången. Här ligger förklaringen af historiens förskråckliga sanning, huru sadernas missgerningar vedergällas inpå barnen. Hvarje missgerning spinner en tråd i detta förderfliga furiernas nät, som håller ut genom tiderna. Hvarje skuld blir ett sänklod derpå, tills spånaden är färdig och i sina garn till fall insveper den personligen skyldige och oskyldige. Hos Gud må den olycklige, som bär på försaders skulder, hoppas barmhertighet. Historien känner ingen. Bort dersöore med den förderfliga lära och statskonst, som undervisar hvarje närvarande slägte, att blott tänka på sin fördel, utan att tänka på efterkommande! Hvart och ett förvaltar allas gemensamma arfvedel, år derföre inför alla ansvarigt. Och just derigenom gilves ett minne, en historia och en tidernas dom. Och på ett annat ställe säger den odödlige författaren: pet går aldrig länge. Det har blott under vissa mellanrymder i historien, likasom då mensklighetens genius slumrat, gått an att herrska genom de små medlen (alla de stora äro rättvisans); och denna politik är så mycket vanskligare, som den sjelf med all sin finhet ej ens är förmögen att ana sin egentliga fiende, och derföre, så snart denne rör sig, blott saktar i luften. Grundad på egoismens berakningar, är den också blott väpnad emot dessa. Dess första konst och kraft är att söndra, att sätta hvar man mot hvar man, att försvaga, upplösa de naturliga och moraliska banden emellan menniskor, att förvandla allt i en massa af enskilda intressen och — då menskliga väsendet alltid fordrar någon enhet — sätta denna enhet i herrskarens enskilda intresse, i den klokaste och starkaste egoismen. Systemet hänger tillhopa så långt, som dess förutsättning gäller och faller öfver ända med denna, det vill säga, faller så snart det högre gemensamma i menskligheten blir lefvande och eldar folken; — och man kan nästan vara såker, att ju mer den egoistiska politikens upplösningsprocess i samhället synes ha lyckats, ju närmare är utbrottet af den inre själarnes flamma, som, plötsligt utplånande, försmältande, förenande de enskilta intressena till ett högre gemensamt, i lågorna till ny herrlighet liksom omgjuter mensklighetens bild. Och huru skulle Machiavellismens anhängare vara beredda på en sådan förändring, då den ej blott ligger utom deras beräkningar, utan äfven utom grunden för alla dessa beräkningar, nemligen det enskilta intresset, och hvars sjelfva möjlighet det således är deras första grundsats att förneka! Också nalkas aldrig en sådan förändring, utan att de liksom genom ett hemligt inflytande förlora koncepterna, mista sansningen och i någon stor dårskap och orimlighet sjelfva merändels förstöra sitt välde. Den är den egna åskluft, som föregår revolutioner och förvirrar sinnena hos de mäktige på jorden. Jag har aldrig i historien kunnat betrakta detta egna fenomen, utan att ihågkomma det rysligt sköna och sublima stället i Odysseen om det rasande skrattet af furstarne, Penelopes friare, innan Minerva lemnar dem såsom dödsoffer i Ulyssis hand. Skalderna äro profeter. Så sitter äfven ett slags vansinnighet (bämndstraffet för egna, ofta för förfåders skulder) vid branten af alla stora samhällsbrytningar, och lyssnar man till hennes stämma, så är det i förvända, förvirrade ljud den gamla rösten ur Orcus Akten, dödlige, rättvisan — och förakten e gudarne! Hvilken tillämplighet äga dessa sublima san ningar på våra dagar! Likasom denna vigtiga minnesvärda lärdom, som hvarje statsman bor de inbränna i sitt minne: Intet i sjelfva saken falskt och dubbelt för hållande gifves och sortsar, hvars sördersligverkningar genom någon personlig skicklighe