Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1854, sida 1

och Alida och jag komma alltid att vara våra gåster förbundna för det de lisva vår enslighet, sade grefven, i det han räckte handen åt Axel. Alida gaf sin man en blick så ljuf, så kärleksrik, att det bittra leendet försvann ur hans ansigte och der blef ett matt solsken. Löjtnant Axel tackade förbindligt, men inom honom ropade svartsjukan: hon älskar honom, de äro lyckliga och jag är glömd. Som Axel var stolt och för intet pris i verlden ville att någon skulle läsa ett ord om nedslagenhet i hans ansigte, fördubblade han sin artighet mot fröken Agnes och måste medgifva, att han valt en rätt älskvärd flicka till afledare för alla misstankar. Balen led till slut och gästerna skulle fara hem. Vagn på vagn rullade åter utanför kommerserådinnans -port och i tamburen var trängsel och ropande på betjenter och sökande efter kappor och galoscher. Löjtnant Axel stod sysselsatt med att hjelpa fröken Agnes på med kappan, då Alida trädde ut med sin man. Grefven lemnade sin hustru för att ropa betjenten, då närmade Axel sig och hviskade sakta: — Farväl, Alida! jag vet hvarföre du glömde mig! Blif lycklig om du kan, sedan du