Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1854, sida 1

Agnes betraktade den unge löjtnanten med välvilja och godhet, föga anande att det var en vacker och derföre farlig och försåtlig fiende; ty löjtnanten hade verkligen närmat sig den unga fickan med fiendtliga afsigter — ej mot hennes lugn — detta togs ej ens i betraktande -nej, af rent egoistiska skäl; löjtnant Wimpelstorm ville ega i henne en sköld mot förtalets tunga, han ville visa Alida, att han ej var tröstlös, ifall han vore glömd, och älskade hon honom ännu, var ju ingen skada skedd att han en stund sysselsatt sig med en vacker flicka. — Fy! utropar kanske mången, han var egoist! Han var en ganska vanlig man — och skulle det nu falla någon in att påstå, det härigenom alla män dömmas att vara egoister, så svare vi blott, att de kunna tro hvad de sjelsva för godt finna — och bry oss ej om att förfåkta en sats, som eger sitt stora sextusenåriga bevis. Löjtnant Axel var ingen romanhjeite med tjogtals sullkomligheter och alla kar