Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1854, sida 1

sig om och stod ansigte mot ansigte med Alida. — God afton, välkommen hem igen, sade Alida vänligt men lugnt, i det hon räckte handen åt löjtnanten, som häftigt och varmt tryckte den i sin; Alida drog hastigt, men artigt bort sin hand. — Tackar ödmjukast, fru grefvinna. Det var längesedan vi sågo hvarandra här, svarade Axel kyligt. — Men nu som då och alltid säger jag er välkommen! Stannar löjtnant Wimpelstorm hemma nu? — Ja, Gudnås! min permission är slut och jag kan ej hopppas få prolongation. — Löjtnantens resa har gått väl, hoppas jag? — Den har gått så väl som det bör gå, då man har sin blick säker på målet, då hoppets stjerna lyser på vägen — man kommer fram, men ack, den blida stjernan var blott ett irrsken, kanske blott en mörk kropp, som lånade skenet af solen, för att villa den lättrogne seglaren. — Kanske, herr löjtnant, men måhända är seglaren ofta otacksam. Hvad rår väl den stackars lilla stjernan för, att ödet bredde ut det mörka molnet och skymde henne för hans blickar, skall hau derföre dömma henne till