— — — — Götheborgs Vetenskaps-och Vitterhetssamhälles högtidsdag, d. 18 Febr. Åssigten att samtidigt med berättelsen om osvannämnde högtidsdag meddela berättelserna om Götheborgs naturhistoriska museum och de gåfvor, som dit blifvit förärade, har mer än lofligt fördröjt förstnämnde berättelse om högtidsdagen. Endast tanken att sent är bättre än aldrig har kunnat förmå oss att nu upptaga detta ämne, hvari vi förrådt oss hafva så litet följt med vår tid. Sammankomsten, som hölls i Frimurarelogens stora sal, öppnades af ordf. d:r Lang, med en enkel inledning, redogörande för åtskilliga under året gjorda vetenskapliga upptäckter, dervid doktorn antydde den sanning, som i våra ögon ensam uppvägde allt hvad som under sammankomsten vidare förekom, nemligen betydelsen af den tidens rigtning, att de vetenskapliga forskningarne och deras resultater meddelas den stora mängden och t. o. m. underkastas dess prösning. Uppsattande betydelsen af detta sträfvande, hade vetenskapssamhället ämnat anordna om populära föreläsningar i naturhistoriska ämnen, men man hade ännu ej kunnat bringat denna plan till utförande. Utom denna afsigt, erinra vi oss ej att vi hörde nämnas någon verksamhetsyttring af vet.samhället, om icke den, att en ny del af sällskapets handlingar vore under utgifvande. Till svar på de uppställda prisfrågorna, hade samhället emottagit trenne afhandlingar: två rörande skogshushållningsfrågan, hvilka ej kunnat belönas, och den tredje minnessång öfver F. M. Franzen, som erhållit sällskapets pris om 12 dukater. Denna minnessång, hvars förf:e befunnits vara prov.-läkaren d:r A. G. Wirgin, upplästes till dess hufvudsakligaste delar. Hvad som genast här angenämt öfverraskade, var att få höra poemet ganska vål läst, med en vacker röst. Det öfverraskade, säga vi, emedan vi varit vana att vid dylika sammankomster i Stockholm, t. ex. svenska akademiens, höra den aldrajemmerligaste deklamation. — Så vidt man af åhörandet kunde dömma, var poemet till formen ganska fulländadt, en förtjenst, som dock numera, då vårt språk blifvit så utbildadt, icke må ställas alltför högt. Utomdess förekommo åtskilliga bilder och naturmålningar, som voro rätt vackert utförda. Någon högre fantasi eller originellare tanke kunde vi ej under åhörandet uppfatta, ty sådana tankar, som t. ex.: :Umgängslifvets välluktrika krans o. d. kunna väl vara ovanliga, men äro derföre just ej precist originella i högre mening. Emellertid åhördes poemet uppmärksamt, och, såsom det tycktes, med nöje. Härefter uppläste ordf. den berättelse om Naturhistoriska Musei förvaltning, som här nedan meddelas. Under årets lopp hade vet. samhället fått röna förlusterna af följande aflidne ledamöter: f. d. statsrådet S. Grubbe, öfversten F. Blom, majoren P. Brrdberg, dokt. L. Zaar samt gymn. adj. P. D. Lomberg. Efter vedertagen sed hade sekreteraren, mag. Rudgren, fått i uppdrag, att författa lefnadsteckningar öfver alla dessa män, hvilka teckningar nu upplästes. Vi skulle hafva mycket att säga om dessa minnesteckningar, derest ej vårt uppdrag här vore, att vara hufvudsakligen blott referenter. Vare det nu nog sagdt, att det är ett svårt uppdrag att hålla loftal öfver personer, hvilkas meritlistas torftighet tvingar loftalaren, att tillgripa sådana förtjenster, som t. ex. att personen öfvervarit och åsett en revolution, (hvilket påminner om vissa drag i Dumgrens meritlista af Bellman); att han sagt, det kyrkohvalfvet ej skall ramla; att ham skrifvit en psalm, som betydligt förbättrad inkommit i psalmboken o. s. v. Och för att dölja denna torftighet måste nu alla hjelpmedel användas af denna falska vältalighet, som fostras och näres af våra akademier och samhällen, hvars hufvuduppgift är språket, formen, den svarfvade. men tomma fracen Mer än en