Itterligare om rektor Fagerbergs program. Vi meddela i dag början till Lektor Ljunybergs sednast insända uppsats, som beklagligen innehåller föga upplysande i ämnet, hvilket borde vara läroverkets ståndpunkt, utan blott utgör ett bemödande att bevisa det hr lektorn haft rätt i hvad han en gång yttrat. Dylika debatter, i hvilka rätthafveriet utgör enda syftet, äro ej uppbyggliga, och blifva isynnerhet oangenäma, då de upptaga tid och utrymme för vigtigare ärenden. De få anmärkningar, med hvilka vi se oss föranlåtne, att beledsaga hr L:s långa uppsats, skola lemnas i några möjligast korta noter. Uppsatsen är följande: Bihang till Art. 1 (se n:o 60.) Det svaromål, hvarmed red. i n:o 61 så förhastadt firat sin seger öfver min första artikel, har föranledt mig att uppskjuta meddelandet af de följande, tills jag först genom en anställd belysning af nämnde svaromål fått ytterligare försöka öfvertyga red. om den verkliga nödvändigheten att , skärpa sin uppmärksamhet till någonting vida ,mer än dess vanliga, så framt den vill vinna någonting annat, än återtågets, beslöjning; ty blott för detta ändamål, men icke för att rubba något jota af mina påståenden, kan det der ,vanliga göra tilltyllest. — Se här innehållet och kritiken af red:s sednaste till alla delar förolyckade arbete. (Denna uppbyggliga ingress må tala för sig sjelf.) 1. I spetsen för alltsammans står en — sqvallerhistoria, något som redan för vanprydnadens skull bort undvikas, äfven om historien icke tillika hade det felet att vara falsk. 1) Att lektorskollegiets yngste ledamot skulle vara dess ,mest skrifkunnige, kan visserligen låta smickrande för den ifrågavarande, men borde just derigenom blifva nedsättande för de öfriga, så framt det näml. kunnat falla någondera in att för en dylik sannings utrönande först och främst författa sina täflingsskrifter och derefter välja red. till prisdomare. Också torde det, under förutsättning af det ,uppdrag, red. antager, väl synas mången tvifvelaktigt, huruvida omständigheterna just voro sådana, att den 5skriskunnigaste behöfde användas. Den yngstes framträdande kan ju deremot finna en ganska otvungen förklaring, t. ex. antingen i förvillelsen af vissa för bonom egendomliga minnen, dem han ogerna ville tro så bedrägliga, eller ock i den enkla omständigheten, att han såsom mest obekant med ställningar och förhållanden i orten möjligtvis kunde tillägga tidningens yttranden en större vigt, än de mer bevandrade 2). 2. Red. finner min inledning frmmande för saken, 5,onödig och -temligen enfaldig. Plato försäkrade dock, att det fanns tillfällen, då ,förbättring var långt nodigare än vederläiggning, och den ,enfaldige Sokrates, som var öfvertygad, att all förbättring åstadkoms genom meddelade väckelser till ,sjelfkännedom, utbad sig såsom den största välgerning af Atheniensane, att de måtte på hans egna barn använda just samma förfarande, för hvars användande på A:heniensarne han sjelf af dessa blifvit dömd till döden. Äfven jag för min ringa del tror mig af red. hvarken kunna äska eller undfå någon större välgerning, än om den ville på allt möjligt sätt beflita sig om att låta sitt hela handlingssätt mot mig omutligen bestämmas af enahanda slag, som bestämmer mitt eget mot red., m. a. o. om den i djup och oafkortad mening ville verkligen utföra det ,lika mot lika, hvarom den talar. 3) 8. Red. förutsätter, att mina ord om den omöjligbefunna vederlåggningen af vissa insända repliker skulle syfta på förhållandet med min lilla insändning i n:o 40. Men detta kan så mycket mindre vara händelsen, som ju vid det tillfället endast var fråga om en sförklaring, hvilken, då sjelfva faktum erkåndes, icke ens behåfde någon vederläggning. Att den icke heller tillåt någon sådan, är en sak för sig, beroende derpå, att ingen annan än den handlande sjelf äger vitsord öfver motiverna till sitt handlingssätt, hvadan dessa motiver, så snart de ligga inom möjlighetens område, väl kunna klandras, om man så behagar, eller under vissa omständigheter misstånktgåras, men icke ,vederläggas. Red:s förlägenhet att tyda mina ord förklarar sig lätt, då man af dess nuvarande ,genmiäle på min första artikel nogsamt förnimmer, att den betraktar en vederläggning såsom verkställd, der jag tvärtom anser den icke verkställd. 4) 4. Red. påstår, det jag ,uppmanat densamma att på förhand, innan den ännu ens hört mina orgumenter, erkänna sig hafva begått ett misstag äfven i sjelfva hufvudsumman af sin uppsatts. Fullkomligen ogrundadt! Jag har i detta hänseende icke gjort någon ruppmaning alls, ännu mindre antydt någonting om en concession, som borde föregå inhämtandet af argumenterna. Min förbrytelse består fast mera deruti, att jag uttalat ett — låt vara öfverdrifvet, men väl åtminstone tillgifbart — förtroende, det red. icke kunde tveka att göra denna concession, ,om så skulle behöfvas, d. v. 8. ,om red. efter den slutade pröfningen af samtliga argumenterna (ty förr kunde ju detta behof icke för red. blifva klart) skulle finna sig sakna annat val, än att antingen ,öppet tillstå sig öfvervunonen, eller fly till mindre hedrande utvägar (sä1) Med denna sqvallerbistoria menas, hvad vi förmoda, yttrandet, att man redan för någon tid tillbaka hört omtalas, att hrr lektorer förberedde ett genmile på H. T:s artikel. Denna uppgift påstår hr Ljungberg vara falsk, oaktadt det var hr lektorn sjelf, som underrättade oss om hvad som förestod, och som således är upphofvet till denna falska sqvallerhistoria. 2) Hr lektorn har, såsom man finner, gjort sig mycken möda, att bevisa att han ej är den skrifkunnigaste bland hrr lektorerna. — Vi vilja hädanefter aldrig tvista ett ord mer om den saken, utan skola villigt taga våra ord tillbaka. 3) Så grymma vilja vi visst ej vara. Vi sätta alltför mycket värde på hr L. för att sätta hans lif på spel genom vår långtrådighet. Vill han, för att i allt vara lik Socrates, tömma giftbägaren, så synes han oss ha tillräcklig dosis i sin egen uppsats. 4) Häraf finner man huru sanna Platos, af herr lek