AO UE—T —— Litteratur. Souchons predikningar öfver evangelierna på kyrkoårets Sönoch Högtidsdagar, på svenska bearbetade af P. Pettersson. Den homiletiska litteraturen i vårt land är rik och riktas årligen. Läsares smak och behof äro inom detta område ganska olika, lika skiftande är ock innehållet af andan i våra predikosamlingar. En del behöfva en postilla derföre, att de någon stund af Sabbatsdagen önska samla omkring sig sina barn och tjenare, de finna sig så tillfredsstallda af denna sin goda gerning, ty på samma gång de sullgjort en pligt emot de sina, frambära de ju ock ett fromhetens offer åt Gud. Äfven för sådana ytliga sinnen finnas passande predikosamlingar att tillgå. Författare på detta salt strö känslosamma scener omkring sig, de uppmana till fromhet och påstå att det är ovärdigt att man ej är så from man bör vara, helst vi i Christo hafva ett lysande föredöme i dygdens utöfning, samt äro derom tillförsäkrade, att Gud skall med sin nåd och kraft bistå, der våra egna krafter ej räcka till. Hos författare af detta slag träffas ofta mycken vältalighet, snille, glans och poesi i språket. Men detta oaktadt gå deras arbeten icke igenom tiderna, de undanträngas alltjemt af andra, ty hvarje tid har nya och ökade anspråk på smak, rhetorisk byggnad och stil. Rättvisligen måste anmärkas, att vår tid kanske mindre än någon föregående kräfver och producerar arbeten af detta slag, men på samma gång måste vi ock påpeka den omständighet, att flera predikosamlingar i vår tid stå detta slag mycket närmare än man skulle tro, ty emedan vår tid fordrar bibeltro, så hafva de en yta af ortodoxi, och en härmning af erfarenhets-språket, som förvillar. Andra djupare behof göra sig stundom gällande; de kräfva annan och sundare själaföda. Många predikosamlingar erbjuda ock en sådan. Dessa söka upptäcka och bevisa hjertats förderf, de tala om synd och syndighet, om bättring och tro. De söka visa att en sjukdom förefinnes; och sedan den förmente friske finner sig vara en patient, som behöfver låkarevård, så erbjuda de ock den ene fritt, den andre på bestämda vilkor läkemedel. Predikosamlingar af detta slag hafva en slags evighets natur, de gå igenom tiderna, och de som behöfva sådana skrifter, verkligen behöfva dem för sitt eget hjerta, taga lika gerna sin vägvisare och tröstare ur ett eller annat föregående sekel, som ur sin samtid, ty de se mera på andan än på formen. Så är Augustinus ännu icke föråldrad, fastän han lefvat och predikat för 1,400 år tillbaka; så upplefva Luther, Arndt, Nohrborg m. fl. allt jemt nya upplagor. På detta område finnas många nyancer, de finnas som hafva mera att saga om Nåd-verket än om Nåden; men deri öfverensstämma de alla, att de drifva till Guds ords dagliga bruk. Till denna klass af predikosamlingar rakne vi utan tvekan Souchons predikningar, på svenska bearbetade af P. Pettersson, dem vi härmed anmäle. Öfver allt talas om synd, ånger, bättring, syndernas förlåtelse, nåd, trosvisshet, strid, ansåktning m. m. Ett stort utrymme finnes emellan Schartau å ena sidan och Luther eller Ruthström å den andra; någorstådes emellan dessa har Souchon sin plats, närmare de sednare än den förre, så vidt vi förstå. Dessa predikningar hafva just icke alltid någon sträng logisk form; stundom står ämnet och dess behandling bredvid, men stundom är den ock byggd på texten. Stilen är jemn, ledig, naturlig. Arbetet är icke en öfversättning, utan en bearbetning; tvenne personligheter hafva sålunda sin andel i arbetet sådant det ligger för oss; huru mycket som tillfaller den ena eller andra kunna vi icke afgöra, måhända blir det alltid svårt att så aldeles sammansmälta till ett; om tvenne sångare sjunga samma ton, och sjunga den rent, så hörer man dock tvenne röster. Någon gång lägges för menniskans benådning ett vilkor, ett ,om, men annorstädes talar en frimodig tro deremot, vederlägger invändningen om ovärdighet och ringhet: kanske jag är för ringa, för eländig, för förkastad, men jag tror, och tviflar icke, äfven mig vill, skall och må ste han hjelpa, ty Gud har sagt, att han icke vill, att någou skall förgås (del 1 sid. 257.) En troende Christen skildras stundom så att motstycket torde vara temligen sällsynt, så