sönderskjuten i ansigtet och högra armen, beklagade han sig sör hustrun och de tillstädes varande barnen, bland hvilka äfven A. G. då besann sig, att sönerna Carl och Anders Gustaf skjutit honom. Han lade sig i sängen och tillsade att Anders Gustaf skulle resa ester kyrkoherde Lundvik, men Anders Gustaf svarade att han icke förmådde det. Då sade sadren: du är ej för god till att göra det, som så illa handterat mig. Härvid upprepade Anders Gustaf många gånger; Kan J säga att jag gjort det? och nalkades nära sängen der fadren låg. Under det denne endast vidhöll hvad han sagt och då hustrun utgått i köket, tager Anders Gustaf upp ur sin ficka en fällknif, spänner den och kör den i halsen på fadren, som då högt ropade: Jesus i himmelen, nu stack han mig också. Derefter kastade fadren hufvudet utför sängkanten och blodet frustade från halsen långt ut på golfvet. En kort stund derefter afled han. Då liket togs ur sän gen fanns den omnämnda knifven liggande jemte detsamma. Vid obduktionen å den döda kroppen bemärktes ett aflångt sår i närheten af venstra örat, mesom detta sår syntes vara af ingen betydenhet emot de öfriga grymma skador å käken och å högra armen, och ingen anledning var till den förmodan att knif blifvit begagnad vid mordets föröfvande, så undersöktes såret ej nogare. Efter den sålunda vunna upplysningen vid domstolen, har liket blifvit uppgräfdt och änyo af provincialläkaren besigtigadt samt närmare undersokt; då vid upptagning af pulsådern i halsens ven stra sida, denna åder befanns nära tlil hälften afskuren och såret hafva jemna kanter, kunde med säkerhet deraf slutas, att det var gjordt med knif. Enifstygnet var riktadt uti sjelfva skottsåret. Det aflänga mindre såret i närheten af venstra örat måste antagas äfven vara gjordt med knif som der genast träffat käkbenet. Denna senare grymma och fasaväckande illgerning kunde Anders Gustaf vid domstolen icke förmås bekänna sig hafva begått. — Äfven i cellfängelset har han flere gånger envist förnekat begagnandet af knif; men i förrgår afton har han i den jemval häktade modrens närvaro blifvit af fångpredikanten omsider bragt till erkännande äfven af denna omständighet ungesär så som systrarne omtalt den. Han har likväl icke vidgått ej heller kunnat erinra sig hafva gjort mer än ett knitstyng, samt att detta skedde i häpenhet öfver fadrens tillvitelse till honom för brottet, och af fruktan att främmande personer skulle inkomma och få höra den. Han fritager så väl modren som brodren för all delaktighet i brottet. Huruvida det så verkligen kan förhålla sig isynnerhet med den senare torde dock vara ovisst, enär fadren skall hafva sagt att Gustaf sköt första och Carl andra skottet. Emellertid torde väl under ransakningens fortgång äfven detta komma i dagen. ———