Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1854, sida 2

Der inne i förmaket stod Agnes Strälkrona vid ett af fönsterna och framför henne löjtnant A. Wimpelstorm, lifligt samtalande om sina resor, om det friska, glada lifvet ombord, om lifvet i södern och de många under, som erbjuda sig för sjömannen. Löjtnant Axel var född talare och hade ett sinne så öppet och emottagligt för allt skönt, att han nödvändigt skulle intaga, helst en själ så frisk, så glad och ren som Agnes Strålkronas. Så fort Axel hade inträdt i rummet, hade Agnes bemärkt den unge ståtlige mannen i sin vackra uniform och frågat efter hans namn, och en stund derefter hade han låtit presentera sig och sökt att intaga den vackra flickan till sin fördel — och löjtnanten hade lyckats, ty Agnes tyckte sig aldrig ha sett en älskvärdare ung karl än den unge sjömannen. Hans ögon tyckte hon, blåa som det blåaste haf, voro djupa som det, kanske döljande slumrande faror under det skenbara lugnet, kanske bodde necken under det klara blå, ty nog fanns det en tjusningskraft deri. (Forts.)