Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1854, sida 2

frågan antagit en europeisk karakter och blifvit så vigtig för Österrike, att det måste åt sig bevara fullkomlig frihet att handla. Vill kejsar Nicolaus förpligta sig att icke vidare utsträcka sina militäriska operationer i europeiska Turkiet, icke eftersträfva någon utvidgning af sitt gebit, någon rätt till inblandning i Turkiets inre angelägenheter eller någon i de bestående traktaterna icke grundad rätt, så skall Österrike vara beredt, att gifva de äskade försäkringarne, i vidrigt fall måste ryska kabinettet sjelst inse, hvilka svårigheter det skulle hafva för Österrike, att redan nu bestämma sitt framtida förhållande. Dessutom skulle Österrikes ingående på så bestämda förbindelser förlama dess på försoning riktade sträfvanden. Den ryska planen till grund liggande idd att orubbad bibehålla den emellan de 3 hofven bestående konservativa alliansen, kan på förevarande fall ej finna någon användning, ty det är icke fråga om att konservera något, utan att ingå nya kombinationer, hvilkas väsende lika litet som deras följder kunna på förhand bestämmas. Wienerprotokollen sysselsätta sig uteslutande med bevarandet af Turkiets integritet såsom ett grundvilkor för den europeiska jemnvigten. I denna princip mötas Österrikes speciella interessen med hela Europas. Grefve Buol har derför med smärta förnummit, att kejsaren af Ryssland synes vara sinnad, att afvika från sitt förut uttalade beslut att bibehålla en defensiv ställning på denna sidan Donau. Men ju vigtigare följderna af en öfvergång af Donau måste vara, så mycket mera tror grefve Buol, att Österrike uppfyller en vänskapspligt, om det besvär S:t Petersburgerkabinettet, att, innan ett så vigtigt steg göres, ännu en gång öfverväga det. För öfrigt hyser österrikiska kabinettet icke någon tanka, som kan anses för fientlig emot Ryssland. Kejsaren af Österrike vill blott icke binda sina händer, så länge han icke har en tillräcklig garanti derför, att turkiska rikets upplösning icke skulle skada Österrikes interessen. Sådana garantier var gretve Orloff icke bemyndigad att lemna. Dessutom skulle ej eller Ryssland vara i stånd att betrygga Österrike emot de följder, som ett uppror ibland Turkiets kristna undersäter efter Ryssarnes öfvergång af Donau skulle kunna medföra. Under dessa omständigheter måste Österrike bevara sin frihet i bandling och har till den ändan samlat en armåkorps vid gränsen, rörande hvars bestämmelse turkiska regeringen redan gifvits lugnande försäkringar och hvilken öfverhufvud icke skall användas på fientligt sätt emot någon af de krigförande makterna, utan blott skydda gränsen, förhindra spridandet af en möjligen utbrytande insurrektion och tillochmed, om den verkligen skulle användas till en mellankomst, blott tjena dertill att orubbadt upprätthålla det i fördragen grundade sakernas tillstånd, en afsigt, hvilken efter Österrikes öfvertygelse lika mycket hyses af alla deltagarne i Wienerkonferensen. Detta svar, redan tilldeladt grefve Orloff i Wien, har tillika tillstälts S:t Petersburgerkabinettet genom österrikiska sändebudet vid ryska hofvet, grefve Esterhazy. Äfven med afseende på grekiska upproret innehålla de senast offentliggjorda handlingarne vigtiga depescher, bland andra en d. 16 Febr. daterad depesch från lord Clarendon till engelska sändebudet i Athen, hr Wyse, som deri meddelas resultatet af ett samtal emellan lord Clarendon och grekiska sändebudet i London, hr Tricoupis, hvilken haft sig uppdraget at rättfärdiga sin regering. Lord C. hade temligen tvär! afvisat hans rentvagningsförsök och slutligen förklara! honom, att om grekiska regeringen vidare såsom hittills direkt eller äfven blott indirekt gynnade de upp: roriske, skulle Athens blokad blifva den oundvikliga följden.