Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1854, sida 1

— Jag ger tusan dina schalette-connaissencer. i — Nå du Gud, hvad du är befängd! Är det en schalett-menniska? — Ja, inte såg jag tecken till hatt. — Hatt? Du yrar tror jag! Hon hade törnrosor på håret. — Jaså, det är väl möjligt, men svart schalett det såg jag henne ha, och såg hur du hjelpte henne på med den. — Ja, det var sannt, du menar min lilla okända i folkhopen, men jag menade fröken Agnes Strålkrona. Det var annars en liten vacker unge, den der i schaletten, en riktigt liten näbbig flicka; jag hade aldeles glömt henne, men det var rasande dumt det! Löjtnanten började en liten examen med de kringstående ansigtena, men då han ej fann den sökta, oaktadt han beväpnat sitt vanda öga med iorgnetten, gaf han sig till tåls och fortsatte promenaden. Sent omsider blef löjtnant Axel ensam. Det plågsamma tvånget af de muntra vännerna hade varit nära att göra honom tokig, och nu, när han var allena, mätte han golfvet med stora stormsteg. Han var alldeles likblek och i hans inre rasade känslor af sorg och svartsjuka. En sådan natt hade han ännu ej upplefvat. Utmattad kastade han sig på sängen, och