Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1854, sida 1

— — dande ljuslägan ..... grelrinnan restes sig upp och betraktade det lilla djuret. — Hon lefver, sade hon sorgligt, men vingarne äro svedda. Flugan började repa krafter och höjde sig och var just på våg att störta sig i lågan al det andra ljuset, då ett hinder sattes mellan henne och den glödande död, som hon var så nära — det var en hvit hand, som lyste så rosenröd framför ljuset. — Du skall ej störta dig i förderfvet — jag vill ej att du skall dö! sade Alida, i det hon med andra handen jagade bort den obetänksamma, som, dårad al skenet, ville förgås deruti. Grefvinnan Alida satte sig åter på soffan. — Jag undrar, sade hon för sig sjelf, om I den stackars flugan trodde att ljuset var solen, och om okunnigheten om faran och en dårande förhoppning förde henne mot den härjande elden, eller om hon kände sig beherrskad, förlamad af denna underbara kraft, som lockar oss mot vår vilja — den der kraften, som är så farlig, emedan den är försåtlig. Vi tänka: hvad kan det göra mig, om jag solar mig en sekund i strålen af ett ljus, som brinner så klart? blott en liten stund, på ett visst asstånd? — och flyga deremot — men nu är den utsatta gränsen glömd, det är något berusande, för