Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1854, sida 1

med Alida vantade den vigtiga stunden, då uppreste sig hatets och svartsjukans härar och han skulle kunnat offentligen säga henne att han föraktade henne, om ej hans egen stolthet upphöjt sin röst. Han såg på sin fordna älskarinna, och alla minnena från fordom fingo lif och färg, och tusende glada, oskyldiga hågkomster från den tid, då Alida och han varit lyckliga, reste nu opp sina små hufvuden — de voro deras kärleks skyddsänglar, som med ljufligt hviskande stämmor talade om detta fordom, om hennes goda hjerta, hennes ädla själ, som aldrig kunde blifva låg, eller pligtförgäten, och Axel var åter den varmhjertade älskaren och hviskade hennes namn med en stämma från flydda dagar. Då Axel såg upp, för att efterforska Alidas utseende, hade hon redan återvunnit beherrskningen öfver sig sjelf och han läste blott köld och tillbakadragenhet i hennes blickar. Blodet började sjuda inom honom — han ville rusa fram, men hindrades af sin vän, som tog honom i armen. — Är du galen menniska? frågade gardisten. — Det vet jag icke! — Ja, inte jag heller; men det är s—n så troligt! (Forts.)