Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1854, sida 1

Utrikes Nyheter. ENGLAND. Vi nämnde i går, att båda husen enhälligt antogo adressen till svar på drottningens budskap om kriget, men oppositionens ledare läto ej detta tillfälle undslippa sig att skarpt tadla ministårens politik, hvilken, enligt deras mening, ledt till den nuvarande brytningen. De påstodo, att den hemliga korrespondensen visade, att, om engelska regeringen ej gått in på Rysslands förslag, hade åtminstone dess hållning varit tillräckligt tvetydig, för att låta czaren förmoda, att han icke från Englands sida skulle möta ett allvarsamt motstånd vid utförandet af sina planer. Det var förnämligast lord Aberdeen, som utgjorde föremålet för oppositionens anfall. Lord Aberdeen var premierminister 1844, då grefve Nesselrode riktade till Londonerkabinettet det beryktade memorandum, som sedan tjenat till utgångspunkt för hemliga korrespondensen. bet påstods alltså, att Aberdeen upptagit detta memorandum på sådant sätt, att när czaren såg samme man i spetsen för engelska regeringen 1853, måtte han anse ögonblicket vara inne för honom att realisera gin plan, utan att behöfva befara det England skulle lägga några hinder i vägen derför. Man slutade således, att orsaken till det nuvarande kriget var Aberdeens återintrade i kabinettet. Premierministern försvarade sig sjelf i öfverhuset och förnekade med mycken häftighet att han ägde det öfvermått af sympathier för Ryssland, som man tillskref honom. Lord Clarendon rättfärdigade likaledes regeringens politik, men det kraftigare försvaret erbjöds af lord John Russel i underhuset. Hvad som i denna ministers anförande i synnerhet förefaller märkligt är hans utlåtelser rörande de tyska makternas ställning. Dessa utlåtelser anse vi oss böra i sin helhet återgifva, och de lyda som följer: Vi hafva derefter att granska de begge andra makters ställning, med hvilka vi gemensamt underhandlat, och hvilkas öfverensstämmelse med oss gick derhän, att de hos czaren rekommenderade antagandet af våra uppmaningar att utrymma Donaufurstendömena. Jag har föga att tillägga till hvad jag förut yttrat i detta hänseende. Det är oss fullkomligt klart hvad de tyska stormakternas intressen kräfva, men vi hafva ingen handling, ingen formlig öfverenskommelse, som vi kunna lägga nnder husets ögon, ja vi hafva icke ens af dem någon försäkran, att de uti kriget skola taga