parti emot Ryssland. Dock hafva de meddelanden, som gjorts oss af Österrikes kejsare och dess regering varit fullkomligt öppna och och oförtydliga. De hafva förklarat sig fullkomligt instämma i våra åsigter beträffande nödvändigheten att upprätthålla Turkiets oafhängighet, och när vi för någon tid sedan sporde hvilken Österrikes hållning skulle blifva i fall af en brytning har erhållits ett för ögonblicket tillfredsställande svar. Det har dock i sitt svar förbehållit sig att känna sig för hos Preussen, och min tanka är, att om Preussen gått in på Österrikes förslag och biträdt Österrikes äsister, skulle jag varit i ständ att göra huset ett högst tillfredsställande meddelande. Preussiska regeringen har icke tyckt sig kunna gå in på dessa förslag. Preussiska regeringen har gifvit verlden tillkänna sina åsigter i denna sak. Jag får säga, att de synas mig alltför inskränkta. Jag har alltid betraktat Preussen som en europeisk makt, som en af Europas stormakter. Dock är det i den handling hvarpå jag hänsyftar (Manteuffels förklaring i andra kammaren) endast fråga om Tysklands intressen, om Preussens intressen gent emot Tyskland; det är icke fråga om dess pligter emot Europa. Jag hyser imellertid det hoppet, att vi innan kort skola bekomma ett meddelande af annan art. (Hör!) Jag kan icke tänka mig annat, än att Preussen ämnar bibehåller sin ställning i Europa; utmärkt som det har varit, som det är, genom fredliga idrotter och krigisk ära, kan det icke tänka, att den rubbning europeiska jemnvigten skulle lida genom Rysslands förstöring kan vara en mera likgiltig sak för Tyskland, än för det öfriga Europa. (Bifall.) Jag förklarar för huset att underhandlingarne fortfara och att icke en gång ryska truppernas öfvergång af Donau, från Österrikes sida, framkallat den omedelbara förklaring, att det med vapen i hand skulle motsätta sig detta anfall på Turkiet. Jag får likväl säga huset, att eniigt min öfvertygelse, Österrike skulle hafva aflåtit en dylik förklaring, om det icke fruktat att icke hafva Preussen med sig. Men jag upprepar det, det är omöjligt att detta krig kan fortfara utan att de tyska stormakterna icke betrakta som en skyldighet, icke begripa att det år i deras intresse, liksom det är Englands intresse, att bevara sin oafhängighet och hejda detta orättvisa och principlösa onfall. Derpå tror jag och hoppas. (Bifall.) I fortsättningen af sitt anförande yttrade den ädle lorden, att ehuru det var omöjligt att närmare angifva grunderna för de blifvande fredsunderhandlingarne, så kunde han likväl å sin sida förklara, att att han icke skulle anse några fredsvilkor för rättvisa och hederliga, om de icke betryggade Turkiets oafhängighet. Tillika meddelade ban den upplysningen, att den emellan de vestra makterna och England afslutade öfverenskommelsen år rent mititärisk och att den icke, såsom i flera tidningar blifvet påstått, har något afseende på Turkiets inre angelagenheter. Denna öfverenskommelse har ännu ej ratificerats och kunde derför icke framläggas för huset. I underhusets möte d. 39 Mars sporde hr Mitchell, om s. k. ryska köpmän (d. v. s. rysk handel drifvande) i afseende på de neutrales rattigheter hade att rätta sig efter lord Clarendons skrifvelse af den 25 Mars eller efter den kungliga förklaringen af d. 28 s. m. En motsägelse syntes honom äga rum imellan de begge bandlingarne. Han önskade att få veta, för det första, om fientlig egendom, funnen om bord på neutrala sartyg, äfven om det icke är krigskontraband, är utsatt för konfiskering; för det andra, om ryska produkter, som blifvit brittiska undersåters egendom, åtnjuta samma förmån; för det tredje, om äfven brittiska fartyg hafva rätt att att öfverföra fiendens produkter ur en neutral hamn, eller icke; slutligen, hvilka artiklar som komma under benämningen krigskontraband. Derpa svarade kronans generalfiskal: I den kongliga förklaringen är det intet tal om afståendet från den rättigheten att genomsöka fientliga fartyg, då sådana annars kunde befordra fientliga depescher eller krigskontraband. Han kunde icke åtaga sig att definiera begreppet krigskontraband, men hänvisar i afseende på denna högst invecklade fråga på en nyligen utkommen afbandling på 34 tättryckta sidor, enligt hvilken ej blott omedelbara krigsredskap, såsom vapen och ammunition, utan efter omständigheterna äfven proviant kan betraktas som kontraband. Hvad den frågan beträffar, om ryska produkter om bord å engelska fartyg voro utsatta för konfiskering, så ansåg han för klart, att enligt folkrätten så väl som efter landets lagar krigförande staters undersåter icke kunna göra anspråk på några undantagsrättigheter. Ester krigsförklaringen är hvarje affärsförbindelse imellan engelska ryska undersåter lagstridig. Ryska produkter deremot, som köpts före sientligheternas början och sålunda bona fide (på god tro) blifvit brittisk egendom, eller som en brittisk undersåte köpt af deras bona fide egare, skulle vara fria. På en ytterligare fråga af hr Price, svarade lord John Russel: Bona fide brittisk egendom om bord å neutrala fartyg är utan tvifvel fri. För öfrigt förberedas åtgärder, för att bemyndiga brittiska undersåter, som befinna sig på ryska området, att fortskaffa sin bona fide egendom på neutrala fartyg itrots af bestående blokader. London Gazette af den 12 innehåller åtskilliga af hemliga rådet, med hänseende till kriget fattade beslut: 1) En befallning, att fartyg och gods, tillhörande ryska kejsaren, hans undersäter och andra i hans stater hemmavarande individer, skola när de uppbringas hänvisas till amiralitetseller vice amiralitetsrätten för att kondemneras. 2) Ett förbud emot fartygs inoch utklarering till och från ryska hamnar, och derjemte en befallning att ambargo lägges på alla i brittiska hamnar liggande ryska fartyg, hvilken bestämmelse dock mildras genom 3) en kungörelse, enligt hvilken alla ryska haudels fartyg, som besinna sig i brittiska hamnar, inrymmes