skapet på Halland åter ett enthusiastiskt hurra för Englands största sjöhjelte, nutidens Nelson. Med sakta maskin följde vi på afstånd Amiralskeppet, som vid närmandet till de andra skeppen hälsades med slaggning samt en dånande salut från ett af dem. Med högtidlig och afmätt takt gåfvo kanonerna sina djupa skakande toner, hvilka mot hafvets lugnade yta gaf en egen klang; skotten kommo vexelvis från styrbords och babords sidor. Sedan saluten var slutad, svarade det stolta Amiral-skeppet med 4 skott. Då Duke of Wellington kastat ankar, vände Halland åter mot ett annat af de kommande skeppen, St. Jean dÅcre; komne långsides med detsamma, förnyades vår hälsning på ofvan beskrifne sätt, hvilken här med en egen och ganska effektrik manöver besvarades: sedan nemligen vårt hurrande slutat, sprungo flera hundra man, den ena efter den andra, och klädde inom några ögonblick skeppets hela takling, mersar och rår, hvilket på sjömännens språk kallas att manna rå. Uppkomne till vaders, uppstämdes ett hurra, hvars väldiga tonmassor skulle hafva tillfredsställt äfven den mäktigaste monark, ja sjelfva czaren, om han kunnat smickra sig med att den varit ämnad honom. Det var det väldiga England, som sände det lilla, nu vanmäktiga Sverige, sin hälsning; det var tvenne folk, som sågo och igenkände hvarandra; det var denna själarnes dunkla, omedvetna förvandtskap, som under stora händelser hktidigt uppstå hos skilda folk, ibland hvilka frihetens enthusiasm, hoppets glädje och arans, den sanna, oförvanskliga årans, hänförelser vaknat. Halland återvände med sina af dagens stora minnen lifvade passagerare, och i ett och annat sinne, som tror på försynen och nu i verkligheten såg de mäktiga medel, hvilka den måhända i sin vishet innan kort behagar använda till mensklighetens lycka och det rättas seger, komma dessa glada och högtidliga intryck länge och outplånligt att förvaras.