En Myntfraga. Det präglade myntet gäller ännu i allmänhe såsom mynt blott inom det land, der det blif vit slaget. Utöfver gränsen gäller blott der metall, hvaraf myntet består. Således så många stater, så många mynt! Hvilket hinder för han. del och rörelse! Hvilka ofantliga summor i pen: ningar och arbete, som gagnlöst och utan nå. gon egentlig nödvändighet förspillas på mynt ningskostnader! Om alla värden i hvad land som helst kunde mätas efter samma mått, och alla folk hade ett gemensamt, öfver allt erkändt betalningsmedel, med huru oåndligt mycket större säkerhet skulle icke då affärer på utländska platser kunna uppgöras; med hvilken större lätthet och ömsesidig tillfredsställelse skulle icke de kontanta betalningarne emellan olika nationer kunna bestridas! Man skulle då icke heller behöfva årligen i hvarje stat af någon betydenhet nedlägga millioner på en tillverkning, som ofta ögonblicket efter det den utgått ur arbetarens hand, förlorat hela sitt värde såsom sådan och såsom råämne kastas i degeln, för att undergå nytt förädlingsarbete. Skulle väl fem stater allena — såsom nu våra stormakter — behöfva årligen använda omkring 320 millioner Rdr Bko på utmyntning af silfver och guld, om de hade lika myntfot, och icke de myntade metallerne måste undergå omsmältning så snart de beträda ett främmande gebiet. Dessa olägenheter hafva födt tankar på ett verlds-mynt, — en fråga, som man på sednare tiden börjat alfvarligen diskutera både i England, Frankrike och Tyskland —; och de hafva redan föranledt åtskilliga Europeiska stater (såsom Schweiz, Belgien m. fl.) att ställa sitt myntväsende i fullkomlig harmoni med sina grannars. Afven de Tyska staterne hafva träffat förberedande åtgärder till antagande af ett gemensamt myntsystem, som om det kommer till stånd, skall omfatta hela det medlersta Europa, med en folkmängd af öfver 70 millioner. Ehuru främmande för hvarandra i politiskt hänseende, hafva dessa stater funnit sin fördel uti att sluta sig tillsammans i denna väg, och det lider intet tvifvel att flera skola snart följa deras exempel; ty hvarje nation, som befinner sig i lifliga handelsförbindelser med en annan, och framförallt grannstater, som för den dagliga internationella trafiken hafva ett oundgängligt behof af kontant mynt, känna alltför väl olägenheterna af det närvarande förhållandet, för att icke önska sig ett bättre. Sverige och Norge äro icke blott grannstater, utan äfven förenade under en spira — hvilket sednare icke är förhållandet med någon af de ofvannämnde statsgrupperna, som, efter hvad vi nyss anmärkt, redan borttagit de gamla råskillnaderna i detta hänseende; men de bibehålla dock hvar sitt olika myntsystem. Det har uti ett nyligen utkommet arbete?) blifvit anmärkt, att, ehuru vårt speciemynt, vid 1830 års realisation. undergick en icke obetydlig förändring så till halt som vigt, och ehuru specie-riksdalern är myntenhet i Norge, likasom i Sverige, underlat man att bringa vårt nya mynt i öfverensstämmelse med det Norska, hvaraf följden blifvit den, att då skillnaden i inre godhet blott utgör några få ass, hvarmed det Svenska myntet i silfverhalt öfverskjuter det Norska, de Svenska gränsboerne gemenligen i sina liqvider med Norrmännen, få emottaga deras mynt al pari, och sålunda icke blott för sina produkter erhålla ett mindre värde, än som vederborde, utan äfven, då de sedermera skola tillvexla sig Svenskt mynt derför, lida en ny förlust, emedan de naturligtvis hvarken i de Norska vexlingskontoren eller på denna sidan gränsen kunna, utan godtgörelse af differencen, erhålla det bättre Svenska myntet i utbyte emot det Norska. Det anmärkes dervid äfven att det sistnämnda är alldeles likartadt med det Danska speciemyntet, som åter står i den närmaste, inre förbindelse med det Hamburgska. När man härtill lägger alla de skäl, som i allmänhet tala för likhet och enhet i detta fall, tyckes det vara naturligt att vi böra vara intresserade af att få ett för alla de Skandinaviska rikena i gemen och oss i synnerhetså menligt förhållande ändradt; men — riksdagsförhandlingarne utvisa, att vi ännu bland oss äga betydande män, hvilka anse en sådan reform både onödig och förderslig. Man har nemligen, under diskussionen om en af presidenten von Hartmansdorff väckt mo.