ramis. Vi närmades de kommande skeppen; i tten kom det stolta skeppet Duke of Wellington, majestätiskt som det egnar en hafvets herrskare med 131 kanoner och 1100 mans besättning. Inga segel voro tillsatte, en osynlig kraft i dess innandöme, utan tecken till rök eller rörelse i vattnet, framdref dess ofantliga massa, hvars höga långsidor utvisade trenne glatta lag kanoner, utom dem, som befunnos på däcket. Komne midtför detsamma, uppstämde vi åter en välkomsthällsning i ett trefalldigt hurra, som besvarades både från tacklaget, däcket och kanonportarne, der viftande händer och mössor voro i rörelse. I detta ögonblick framträdde på halfdäcket sjelfva Amiral sir Charles Napier i egen hög person, en åldrig man med silfverhvitt hår, hvilken äfven med blottadt hufvud emottog vår högljudda hälsning. Den grånade hjeltens ädla, vördnadsbjudande gestalt gjorde på de flesta af oss ett högtidligt intryck. Han stod der på det ädla skeppets höga halfdäck, vänligt blickande ned öfver oss, såsom en stor, civilisationen glädjande ide, hvilken uppenbarade sig i mensklig gestalt. En sådan uppenbarelse var det äfven, ty under den grånade hjessan måste hvälfva sig höga, djerfva, framtidsdigra tankar på mensklighetens och ljusets seger, på ärans värf samt Englands andeliga och materiella storhet. Det stolta Albion hade annars icke lemnat i hans vård sina många söners lif, sin flaggas ära, under den stora, vidt utseende striden. Instinktlikt kännande företeelsens storhet, uppstamde ressäl