Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1854, sida 1

ännu hvitare och hennes hand slöt sig krampaktigt kring den doftande buketten, brudgummens gåfva till sin utkorade. Hennes öögon sökte forskande bland folket, och en sakta darrning genomflög henne, då hon hörde ännu en gång upprepas ett ljud, som nästan bringat henne ur fattning: — Alida! hviskade en röst nära henne. Alida Danielli såg sig om och hennes blickar mötte den flammande glöden af hennes fordne älskares ögonkast. Blott en sekund föll hennes ögonlock ned öfver de mörkblå globerna, och då hon åter såg upp voro de lugna, allvarliga som förut och vändes från folkhopen på den vackra buketten, liksom hon funnit ett nöje i att examinera hvarje särskild blomma deri, och då hon måste se upp, för att besvara en fråga af den vackra brudtärnan, var hennes blick fullkomligt kall och likgiltig — men den doftande buketten trycktes allt hårdare af den fina handen, som nästan omärkligt darrade. — Herr kammarjunkare! sade bruden åten liten uniformerad herre, som stod bakom henne, hållande en armstake af silfver, jag börjar bli så trött af värmen och jag tycker också, att ni mina vänner skulle vara uttröttade af detta spektakel. — Hvad mig beträffar är jag ej det ringaste