Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1854, sida 2

hrr Wzern och Björck, med så mycken heder och utmärkelse för vårt samhälle, uppfylla sitt ansvarsfulla förtroendeuppdrag, är det med ledsnad man måste finna, att vår tredje representant, hr Wijk, så komprometterat sig och sina komittenter. Vi hafva aldrig, i likhet med hvad Sv. Tidningen företog sig vis å vis hr Björck, gjort någon anmärkning mot hr Wijk för hans från våra långt skiljda politiska tänkesätt; men vi hafva ansett det vara vår både rätt och pligt, att erinra honom, att såsom representant fästa en smula afseende på det samhälle han representerar, och icke förspilla hvarken dess anseende eller det anseende han sjelf inom detsamma, för flera medborgerliga sörtjenster, hittills åtnjutit. Intendenten Malms sjerde zoologiska föreläsning, som hölls i förrgår afton, var af stort intresse. Ämnet var i dag Blötdjuren, hvilkas fyra ordningar: manteldjur, musslor, snäckor och bläckfiskar — efter hvarandra genomgingos. Mången öfverraskande upplysning erhölls härunder om djurbildningen, så långt skilda från dem vi i allmänhet känna, och ändock, med alla deras skenbara abnormiteter, danade efter samma stora allmänna lag, som ligger till grund för hela djurverldens skapelse. Så lärde man känna denna besynnerliga Ascidia, hvars fortplantning sker derigenom att några små knoppar vid dess bas falla af från moderslemmen och utveckla sig till nya varelser (man står här nära växtlifvet.) Om ostronen erfar man hvad som säkert t. o. m. för mången älskare af detta slägte varit obekant, att dei ett visst stadium af sin utveckling, i den första ynglingaåldern, om man så vill, hafva vingar och ögon, hvarmed de simma upp på hafsytan och se sig omkring i verlden. Då tiden kommer för ostran, att åter sänka sig i djupet och bita sig fast på en klippa i hafvet och der lefva sitt tysta lif, förlorar hon ögonen och får i stället för vingar de hårda skalen. — Vid talet om snäckorna (buksotingarne) erfor man huru en del af dem ha tänder utåt hela tungan, hvilka afnötas framtill och reproduceras bakifrån. En mängd exemplar förevisades på olika snäckor, eller rättare sagdt snäck-skal, hvarvid man erfor att dessa skal bildas genom snäckans mantelkant och der befintliga blåsor, hvilka småningom utveckla det kalkämne, hvaraf skalet danas. Färgen bestämmes ock i väsentlig mån af ljuset. — Härunder omtalades och förevisades skeppsmasken (teredo navalis), Som borrar sig in i skeppens sidor, förmedelst några skarpa kiselnålar eller kristaller i foten; stenborraren (lithofagos), som gör stora gångar i sjelfva stenen, förmedelst kiselnålar i mantelkanten. Vidare beskrefs perlmusslan, den indiska och europeiska, och det sätt hvarpå perlan bildas. Detta sker derigenom, att en lösbryten bit af musslan, som stannar inom skalet, bearbetas af mantelkanten och omgifves med dess kalkaktiga ämne. Purpursnäckans vackra fårg uppkommer utur en blåsa inuti djuret. Vidare beskress bläckfisken, som utvecklar den bekanta sepiafärgen, hvarmed den, vid fara, uppgrumlar vattnet omkring sig. Oaktadt föreläsningen, utan asbrott, fortsattes i två timmar, följdes den alltigenom af stor uppmärksamhet. Ännu mera blir detta säkert förhållandet, då man nu närmar sig de högre, mera bekanta djuren, hvilket till nästa föreläsning blir insekterna. På theatern gafs i går afton till förmån för hr Ahman, för nära fullt hus, Molieres be kanta Tartuffe. Då efter hvad vi känna, hr Ahman egnat Tartuffes rol ett särskilt studium, hade det varit oss kärt att få följa hans spel häri med utförligare granskning. Vi måste dock inskränka oss till att nämna, att hr Åhman, enligt flera personers instämmande omdöme, utförde sin rol utan öfverdrift, med fin uppfattning, fullkomlig hållning och god mimik. Al de medspelande fyllde hvar och en väl sin plats, så att, då härmed förenades en god ensemble, pjesens utförande i sin helhet var högst tillfredsstallande. Efter pjesens slut utfördes 3:ne sångnummer: I:o) Ballad ur operan Kung Carls jagt, en vacker och väl hållen komposition. Denna sång utfördes af m:lle Nordaren med smak ach