Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1854, sida 2

Inrikes Nyheter. Götheborg. Då vi i allmänhet ej aro benägna, att, säsom man sager, lögga lök på laxen, hade vi ämnat låta hr Wijks yttrande i borgareständet, vid frågan om importtullen å spanmål, fritt passera, med den tillrattavisning det erhållit i borgareståndet af hr Schwan och sedermera i Aftonbladet. Men då hr Wijk är representant för denna stad, så hafva en mängd personer uppmanat oss, att gifva hr Wijk tillkänna, att de, såsom hans kommittenter, ogilla icke mindre hans yttrande i nämnde tullfråga än hans sjeskiga motion om tacksägelse-adressen till regeringen i och för neutralitetsförklaringen. Båda dessa hr Wijks åtgärder, hvilka utomdess äro nära nog de enda ärenden, hvari han något framstått, hafva inom det samhälle han representerar väckt en temligen allmän motvilja. — Åtminstone hafva vi, som dock äro i daglig beröring med personer i alla förhållanden, ej hört en enda röst, som ens bjudit till att taga dem i försvar. Hvad särskilt rörer hr Wijks sednaste yttrande, så har det öfverraskat, emedan man aldrig känt herr Wijk såsom inskränkt, äfven om man i afseende å de hjertats egenskaper, som uppenbara sig i deltagande för olyckliga likar och generositet vid befrämjandet af allmänt nyttiga företag, icke haft anledning att om honom fatta någon hög föreställning. Då man nu erfor att herr Wijk yttrat följande: Man talar om de så kallade fattiga klasserna; men man förgäter att då de ha något att köpa för, sål gör det detsamma hvad tunnan (såd) kostar; det blir i alla fall de, som ha något, hvilka få slåppa till folerna; så visste man ej hvaröfver man mer skulle förundra sig: den kalla, penningdryga hjertlösheten i dessa ord, eller deras totala brist på sundt förnuft. Det skulle röja ett alltför stort underkännande af våra läsares sunda omdöme, om vi med ett enda ord sökte utveckla detta. Dessa hr Wijks ord äro af den beskaffenhet, att deras nakna offentliggörande utgör deras dödsdom. Då Götheborgs tvenne öfriga representanter,