Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1854, sida 1

De båda vannerna, gardisten och slottisten, inhöljda i sina kappor och med hattarne djupt nedtryckta öfver pannan, följde med solkströmmen. Den täta massan skingrades något och en ström af ljus sken från ett rum på nedra botten; man såg derinne bländande ljus och lysande uniformer. Den rörliga ridån vek undan något och man varsnade en hvitklädd qvinnofigur i en skön hvit slöja — folkhopen sammanträngde sig åter i dörröppningen och de nyfikne höjde sig på tå, stödde sig den ene mot den andre för att få se ännu en skymt af skådespelet. Gardeslöjtnanten hade fått sig en liten förströelse, som gjorde att han tåligt stod i queun, väntande på att i sin tur komma in, han hade bredvid sig en liten näpen jungfru och som han var en ifrig beundrare af le beau sexe, värderade han ett par lifliga ögon om de blixtrade under en af Folkers sidenhattar eller under den simpla bomullsduken. Hans granne såg rätt täck ut och han var så lifligt intresserad af hennes små pikanta svar på hans artigheter, så att snart var konversationen dem emellan så animerad att han ej märkte den mine, med hvilken hans vän stirrade mot dörren till rummet der bruden visades. Man skulle snarare trott att löjtnant Axel Wimpelstorm, den glade, raske sjömannen,