ICHT I Ö1CD10 490 LUP DROC-. 1 VI OSMIIILIIU G411 lamål har drottningen låtit afsända: till Jönöping 150, till Warberg 100 och till Örebro 150 rdr bko Styckegods. Tvenne strandningar i norska Finmarken. Såsom sorgliga bidrag till berättelserna mm de förfärliga stormar, hvilka under sistliden höst ch vinter rasade särdeles i nordligaste delen af Norse, och genom hvilka 13 fartyg förlist endast på Finmarkens kust, meddelar Tromsö Tidende en skildring sver 2:ne sirandningar annan-och tredjedag jul vid Stjernö, ungefär 4 mil söder om Hammersest. Jakten Sölöven från Tromsö, som fördes af skepparen Jakob Ström, var lastad med fisk och tran för M. W. Holmboe i Tromsö och hade för motvind legat i Hammar(est men gick annandag jul på förmiddagen till segels sällskap med en annan i Tromsö hemma hörande jakt. De tvenne seglarne utlupo samtidigt med nordlig vind, men då det ena fartyget var bättre seglare än det andra, kom det snart långt förut och uppnådde sednare, då ovädret brast löst, hamn, så att det hemkom i godt behåll. Jakob Ström deremot, öfverfölls af en häftig storm innan han kunde komma upp under land och måste snart under en stark by taga in tvenne ref i seglet. Vinden växte innan kort till en fullkomlig orkan; sjön kokade, skummet och snön yrde omkring, så att man icke kunde se framför sig och stormens tjut öfverröstade hvarje rop. Man styrde emellertid sin kurs så godt man kunde, men måste också intaga det tredje refvet. Under detta arbete remnade seglet i tu, skoten afsletos, racktaljen likaså, och rån dansade för den vilda orkanen än till toppen af masten och än slogs den i däcket. Jakten kunde icke mera styras, utan dref åt sidan; rån kastade sig slutligdn in emellan vanten. Det ena söevantet kappades, och man sick ändtligen så mycket bugt med segelstumpen, att man sick sartyget att lyda rodret. En gång hade man redan varit nära att segla på land; nu ilade man blindvis fram i det osäkra sarvattuet. Det gick till klockan 11 på aftonen; men plötsligt visade sig endast bränningar för-ut, och det var omöjligt att undvika den fradgande stranden. Skepparen styrde då in der bränningen bröt minst; men då jakten lopp öfver, högg rodret och kastade styrmannen ned mot sidan, så han slogs sanslös och skutan hoppade fram. Annu hade hon vatten under sig och lopp efter ett par minuter in uti den trånga fjorden, dit hon inkommit; men snart sköt hon brakande upp emellan ofantliga stenar, hvilka krossade hennes botten, så att hon omöjligen mer kunde räddas. Detvar midnatt. Med yttersta nöd bergades båten, jemte en enda åra. Folket, 6 till antalet, kom ändtligen med lifvet i land och fick båten uppdragen; några klädespersedlar osh litet proviant fick också bergade, om man tänkte nu endast på att finna något skydd mot ovädret. Ack! stranben var en öde, kal klippkust; intet hus stod att upptäcka; de genomvåta kläderna voro stelfrusna. Men — den omhvålsda båten, som kastbyarne hvarje ögonblick hotade att blåsa bort, var det enda skjul, hvari de förolyckade kunde taga sin tillflykt. Af sammanförd snö bildade man en vägg emot vinden. Då den korta halfdagen kom, gick skepparen ut för att kunskapa; en låg dal, som sträckte sig langt upp i landet, ingaf hopp att man torde finna något hus; men man bedrog sig. Nu tog man båten, satte den ut i ett något lugnare vatten och rodde med den enda ordentligr och en från jakten medtagen förderfvad åra läögre in till en holme, som vid lågt vatten sammanhängde med land. Af några segelstumpar ämnade man här förfärdiga ett tält. Men — bär fann man till sin öfverraskning och glädje en jordkoja, i hvilken fiskare stundom ligga. Nu hemtade man kokugnen från vraket och kände sig snart lyckligare i denna usla jordkoja, än de, hvilka icke veta huru bjelplös man kan blifva i lifvet, kunna känna sig i ett slott. Här kunde de förliste koka, torka sina klader, få en varm bädd och tid till öfverläggning. Följande dagen sammanspikade man af brädstumpar och stänger nödåror, för att med dem våga sig af antingen till Hosvig eller till Oxfjord. Af lasten hade man dels fått, dels fick man sednare det mesta bergadt, men fisken i skadadt tillstånd; fartyget krossades den fjerde dagen i små stycken. Under arbetet på årorna hade det lidit temligen långt på dagen den 28 December. Just då man stod i begrepp att afresa, hörde man uppifrån sjellet rop om hjelp. Det var 3 man, i hvilka man snart igenkände folk af besättningen på jakten Maren Maria, förd af skepparen Johan Paulson och hemma i Astodfjorden. De kommo ned i temligen förfruset tillstånd, dock utan vidare skada, undantagande en man vid Hans Krog, hvars ben hade lidit, dock ej mer, än att han redan i slutet af Januari var utan fara att få behålla något varaktigt minne deraf. Dessa personer berättade, att jakten Maren Maria, som från Vardö skulle föra en fisklast till Tromsö annandag-jul, varit ute för samma förfärliga väder som Ström, och hade om morgonen den 27 December totalt förlist. Fartyget var krossadt och från det flytande kajutstaket hade 6 af den 7 man starka besättningen räddat sig i land i ett ofantligt stenröse, den 7:de hade på vrakstumpar sorut sprungit i land. Hans Krog och de andre bådo om hjelp för de förfrusne kamraterne, hvilka med dem, ända sedan de förlorade, vankat omkring i snödrifvorna och på stranden, utan att veta hvar de skulle finna något hus, och utan mat, med undantag af ett par af sjön uppblötta skorpor och en liten smörklimp, som i en säck drifvit från vraket till stranden, på hvilken de ändtligen under sin vandring i mörkret kommo att trampa. Ström begaf sig genast åstad med båten, medtog en af de nyss anlände till vägvisare och fann efter en stunds sökande, lyckligt de fyra andra; men i hvilket tillstånd? Sammankrumpen af frost var en af dem ur stånd att gå en annan, som förut måst låta aftaga nå: gra tär, emedan de voro förfrusnpa, låg i det eländiga: ste tillstånd i snön; skepparens händer voro aldeles frusna till is; en var aldeles från förståndet. Ström fick dem alla i båten, höljde öfver dem allt hvad har hade och förde dem till jordkojan. Der måste han or