erkännande. Talet III, svarade kejsaren, skulle påfordra en lång granskning; jag skulle gerna en annan gång vilja meddela er, hvad jag har att säga derom. Kejsaren räckte dervid sin hand åt Seymour. Denne, som förstod att samtalet icke var slut, bad om en stor nåd, att få anhålla om några försäkringar för lugnande af de farhågor, hvilka sednare tidens händelser uppväckt hos engelska regeringen. Kejsaren svarade: Ser ni, vi hålla en sjuk, en illa sjuk i våra armar. Det skall, jag säger er det öppet, blifva en stor olycka, om han endera dagen skulle halka ur vår famn, isynnerhet om detta skulle inträffa, innan alla nödiga anstalter äro fogade.s Seymour svarade, att det vore den starke och ädelmodige värdigt, att skonsamt behandla den sjuke och svage. Det af kejsaren önskade samtalet egde rum den l4:de Januari. Kejsaren började: Ni känner de planer och drömmar, åt hvilka kejsarinnan Katharina hängaf sig; de hafva fortlefvat in på vår tid; men då jag ärft ett omätligt område, har jag dock ej tillika såsom arf mottagit dessa visioner, dessa intentioner, om ni så vill. Mitt rike är tvertom så stort, i hvarje afseende så lyckligt beläget, att det skulle vara o förnustigt af mig, att begära större gebit, mera makt. Jag är tvertom den förste att saga er, att vår stora, måhända vår enda fara skulle uppstå genom ett nytt utvidgande af detta redan alltför stora rike. Vår omedelbare granne är Turkiet, och i vär närvarande ställning kunna vi alls icke önska något bättre. Den tid är förbi, då vi hade något att frukta af Turkarnes fanatism eller militäriska företag och likväl är detta land starkt tillräckligt, eller har hittills varit starkt nog, att bevara sin oafhängighet och ati tillförsäkra sig en aktningsfull behandling. I detta rike existera flera millioner kristoe, hvilkas intressen det tillkommer mig att bevaka, hvartill rättigheten medelst fördrag är mig tillförsäkrad. Nu är mannen, Turkiet, mycket sjuk; ban må dö under våra händer. Vi kunna icke ånyo sätta lif i hvad som är dödt. Om Turkiet faller, så faller det, för att ej mera uppstå. Är det icke bättre att på förhand vara beredd, än att låta det bero på det kaotiska, konfusionen, vissheten af ett europeiskt krig, som skulle inträffa, ifall katastrofen kommer, innan ett nytt system är uppgjordt. Seymour invände, att i England sannolikt skulle existera en stor obenägenhet för att på förhand disponera öfver en gammal väns och allierads arf. Denna regel, fortfor kejsaren, Åär i allmänhet god. Men vi måste komma öfverens. Jag talar till er en ami et en gentleman. Om vi, England och jag, bli ense om saken, så betyder allt annat föga. Det är mig likgiltigt hvad de andre tänka eller göra. Jag säger er alltså med all öppenhet rent ut, att om England tänker på, att i den närmaste framtiden vinna fast fot i Konstantinopel, jag icke skall tillåta detta. Jag tillägger er icke dessa afsigter; men det är bättre att i sådana sall tala rent språk. Jag å min sida är lika beredvillig att ingå den förbindelse att ej satta sast sot der, väl förståendes såsom egare (en proprietaire), såsom innehafvare (en depositaire) säger jag icke. Det kunde hända, att omständigheterna nödgade mig att besätta Konstantinopel, ifall ingenting vore uträttadt på förhand och man lemnar allt åt händelsen. Seymour häntydde på en öfverenskommelse för afvändande af de utaf Turkiets fall uppkommande farorna. Kejsaren åberopade sig då på ett samtal, som han i London haft med hertigen af Wellington och på de motiver, som bestämt hans meddelande, nemligen att icke blifva försatt i den nödvändighet, att, i brist på en öfverenskommelse, handla mot engelska regeringens afsigter. Upprepande hufvudinnehället af de sednaste förhandlingarne öfver de heliga orterna, yttrade kejsaren, att ifall fransmännen skulle skicka en expedition till Turkiet, måste äfven han genast låta sina trupper inrycka, och om detta skulle leda till sultanens störtande, sä skulle det göra honom mycket ondt, men han kunde icke hjelpa det. Seymour slutar sin rapport sålunda: Jag känner mig förpligtad nämna, att om ord, ton och åtbörder äro något slags kännetecken å de afsigter man hyser, kejsaren är beredd att handla med fullkomlig ärlighet och öppenhet mot engelska regeringen. Han framhäfver nödvändigheten af att på dessa meddelanden lemna ett bestämdt svar och rekommenderar en öfverenskommelse med Ryssland for upprätthållande af sultanens sjunkande autoritet. Det skulle vara en ädel triumf om den genom muhamedanska regeringens utslocknande uppkomna luckan, utan afbrott i den allmänna freden fylldes genom de försigtighetsmått, som träffats af de båda största och i Turkiets öde mest intresserade makterna. Russel svarar under d. 9:de Februari. Han tackar för kejsarens öppenhet, måtta och vänskapliga tänkesätt och vill svara i samma anda. De närvarande sarorna för Turkiet vore ytterliga, hotade från Frankrike och Ryssland i frägan om de heliga orterna och srån österrike sör Montenegrinernas skull. Vidare vore den tid icke bestämd eller möjlig att bestämma, då eventualiteten, upplösningen af turkiska riket, skulle inträffa; den kunde uteblifva i 20, 50, 100 år. Under dessa omständigheter skulle det knappast förlika sig med de vänskapliga känslor met sultanen, hvilka icke mindre kejsaren af Ryssland än drottningen hysa, att på förhand förfoga öfver hans länder. Dessutom skulle en dylik öfverenskommelse just påskynda inträffandet af den eventualitet, mot hvilken den är riktad. 0sterrike och Frankrike kunna icke gerna på ärligt vis hållas i okunnighet om öfverenskommelsen och ett sådant förhemligande skulle säkerligen ej bidraga att förRAUTERARATIVUNARDEIRNINLSINASASNIERENIAN NAV