Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1854, sida 1

ÅLVINA. En slägtsägen af Nepomuk. (Forts. fr. N:o 73.) Notariens lystna blickar srossade af hvitheten på hennes kind, af den mjella rosenskiftningen på hennes kinder, af den glänsande svärtan på håret, af den hänförande rundningen på hvarje del af det sköna hela han såg, af den elektriska atmosfer af vällukter som omgaf henne, och hans öron fröjdade sig mera åt det obetydliga frasandet i hennes sidenklädning och hvita krage, då hon rörde sig, än om han hört den yppersta musik. — Allt det är mitt! tänkte han, från topp till tå! Och dertill hela denna egendom, samt i framtiden de der käringarnes guld. Skönt, juridiken är ändå den högsta af alla vettenskaper, den ingifver snille, om man icke har det förut! Tacka dig likväl sjelf mest, min kära Fineri, för det goda du eröfrat, hvar och en är sin egen lyckas smed. Hvad hon har hvit hy! Gudomliga kinder! Tjusande mund! Hvad det