Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1854, sida 1

gosse, och om hvilken man icke visste ann än att han rymt för trettio år sedan till Am rika, sedan han ruinerat sin far, ty det verk liga förhållandet hade blifvit förtegadt inom f miljen. — Baron Håkan? upprepade notarien, so aldrig hört talas om någon sådan; hvem är de hvars namn väcker en sådan häpnad? — Jo, det är jag, mitt nådiga herrskap, s de den blinde, steg fram, rättade opp sig ti hela sin längd och öppnade de stora brinnai de, bruna ögonen. — Den blinde! skrek Sophia. — Det är röfvaren! ropade Anna. — Ja, sade han, jag är röfvaren, som it genting röfvat, den blinde, som alltid sett, ja är Håkan, äldste broder till fru Ulrikas kär man Gustaf, det är jag, som tagit mig frih ten att till denna afton inbjuda vår stjusdotte Johannas son, Alexander, emedan jag visste a han skulle vara välkommen både hos mor oc dotter. Han är sendrik, och som han tillik vill göra nytta, biträder han en landtmätar här på andra sidan sjön. — Ack! den goda Johannas son! utropad fru Ulrika, som af sin mans slagtingar endas lärt känna den fromma Johanna, men som ock så hört den unga landtmätarens vackra rykte hon omfamnade honom moderligt och förestäld