Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1854, sida 1

— Baron? svarade notarien oförskämdt, här sinnes gudskelof inga baroner mera! Vid den sällsynt ljusva klangen af den nykomnes röst såg Alvina opp och stirrade länge med sina stora ögon och visste icke hvad hon skulle tänka om sig sjelf, hon trodde att hon ännu såg i syne, ty hon såg framför sig sjelfva den rätta engelens ansigte, fastän utan officersmössan, men omgifvet af de äktaste englalockar, ljusa, luftiga som solstrålar, nu belysta af spiselslamman. Notariens plumpa uttryck rubbade icke fremlingens ädla min eller hållning, han vände sig blott till fru Ulrika, som syntes mest vördnadsbjudande och sade: — Jag har blifvit hitkallad i dag af en af mig högt värderad slägtinge, som jag icke upptäcker här, men som i sitt bref sagt sig vistas hos fru friherrinnan. — Mycket välkommen! sade fru Ulrika fryntligt, utan att kunna gissa hvem som kunnat inbjuda den vackra gossen. Hjertans välkommen ! — Jag hoppas att baron Håkan befinner sig väl? — Baron Håkan! gick det från alla munnar med häpnad. Baron Håkan var för de närvarande en skugga ur det förflutna, en vålnad, hvars porträtt ännu hängde i salen, som liten