Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1854, sida 1

Fru Ulrikas förskräckelse ökades hvart ogonblick, i synnerhet för Alvinas skull, likaså Annas och äfven Sophias. Doktorn såg äfven sina förhoppningar och planer hotade och förenade sig med de öfriga att bestorma Alvina att gifva med sig. Han ordinerade med fullt medicinskt allvar en vigsel mellan henne och notarien, för att förekomma den hysterie, apoplexie och allt möjligt på ie och is, hvarföre hon kunde blifva utsatt genom en afsigkommen kaparkapten. eKaparkaptenen denna föreställning, som i sig innefattar en fullkomlig laglöshet, egennytta och grymt våld, bestämde Alvina, det var då naturligtvis mycket bättre att kasta sig i armarne på en jurist, än gripas af en kapare. Stackars Alvina! hon drömde hvarje natt om beckiga sjögastar med långa skägg och änterbilor, de buro henne bort, sådan hon låg i sängen, igenom lågor och hånskrattade åt hennes nödstälda belägenhet. — Ack, hvar är min beskyddande engel? Förgäfves sökte hon hvarje morgon efter honom uti den stora tuben. Solen var ännu der, men icke han. Solen till och med var blekare. (Forts.)