Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1854, sida 1

samhet, misshandla folket, frambringa sattigdom i stället för välstånd, draga förbannelse öfver sig sjelf, hustru och barn, i stället för välsignelse. — Han är rädd för notarien, sade Sophia, är det icke allrabäst? sade hon med en frågande blick på Ulrika och Ålvina. Anna teg med tankfulla blickar. — Ack, jo, svarade Ulrika, under det Alvina darrade, nog vore vi ifrån första faran, om Alvina vore gift med notarien; han är karl, har mod och förslagenhet, och skulle kunna hålla åtminstone kaparkaptenen på afstånd. — Mamma kan ju begära boskillnad, sade Alvina undvikande, det mamma nu har, är mammas enskilda egendom. — Då behöfs ju ändå alltid notarien! sade Ulrika och Sophia på eu gång. — Låt oss bjuda hit notarien genast, han är oumbärlig! försäkrade Sophia. Notarien efterskrefs och kom. Genast första aftonen förklarade han att han ingenting kunde uträtta emot en äkta man och fader, till förmån för hustru och dotter, ty denne kunde när som helst köra ut honom och använda sin lagliga myndighet öfver begge två. Som måg i huset deremot skulle han nog kunna försvara dem.