nant Manteufel, reser som budbärare eller underhandlare emellan Preussens och Österrikes monarker. Enligt en skrifvelse från Wien af den 17 dennes skola de underhandlingar, som bedrifvas emellan de begge tyska stormakterna, åsyfta en ömsesidig garanti af deras besittninningar i och utom Tyskland. ÖSTERRIKE. Det berättas, att Österrike har för afsigt att bringa ända till 165,000 man den arme, som sammandrages på turkiska gränsen. RYSSLAND. Enligt Pr. Cor. skall furst Paskiewitsch leda samtliga krigsoperationerna emot Turkiet, så väl i Europa som Asien och föra högsta befalet öfver de i fält emot Turkiet befintliga ryska stridskrafter. I Polen qvarlemnas 100,000 man ryska trupper till ordningens upprätthållande derstädes. Invånarne i alla sjöstäder vid Östersjön och svarta hafvet varnas för möjligtvis inträffande bombarderingar af engelska och franska krigsskepp och tillstyrkas att sätta lif (i synnerhet qvinnornas) och egendom i säkerhet. Ealigt en telegrafnotis har general Woronzow (i Kaukasien?) blifvit entledigad. i Orientaliska angelägenheterna. De senaste underrättelserna innehålla ingenting, som närmare bestyrker eller vederlägger den notisen, att czaren skulle hafva förkastat de vestra makternas ultimatissimum, då man undantager följande rader i C. 2. Ci: Ryska gesandten i Wien, baron Meyendorff, erhöll d. 16 depescher från S:t Petersburg, hvilka meddelade Rysslands svar på det engelsk-franska ultimatissimum. Ryssland har förklarat, att det blott då skall utrymma furstendömena på den sagda tiden till slutet af April, om Turkiet obetingadt antager Mentschikosss ultimatum. Krigssörklaringen är följaktligen påtaglig. Den första underrättelsen sade, att czaren rent af förkastat de vestra makternas sista förslag. Det svar, hvarom Wienerbladet lemnar underrättelse, är visserligen icke ett rent förkastande, ehuru det på det hela taget kommer dermed på ett ut. Att döma af de genom telegrasen meddelade fondnoteringarne i Paris och London d. 22 dennes, ser det ut som om man i dessa hufvudstäder erhållit bekräftelse å czarens förka stande af ultimatissimum. 3 2 stodo denna dag i 64. 55 och consols i 893. I alla händelser måste det några dar förr eller senare bekräfta sig, att czaren tillbakavisat det sista honom gjorda förslaget. Antaga det kunde han aldrig. Orientaliska frågan har nu inträdt i ett stadium, der vi befinna oss mycket närmare ett allmänt europeiskt krig, än fredens återställande. Frankrike och England hafva vägrat att erkänna de tyska makternas eafvaktande neutralitet. De fordra af dem åtminstone en bindande förklaring att icke i något fall förena sig med Ryssland emot vestern. Bonaparte skall hafva förklarat, att öppna motståndare voro honom kärare än neutrala vänner och att hans allians med England för ett eftertryckligt krig emot Ryssland icke rubbas genom något partitagande för eller emot. På börsen i Berlin ville man d. 19 ur god källa hafva bekommit den notisen, att vestra makterna såsom en krigsförklaring skulle betrakta Bosniens och Serbiens besattande genom Österrikarne utan sultanens samtycke och utan Österrikes förklaring för de vestra makterna emot Ryssland. De tyska makterna, både de stora och de små, äro på väg att ingå ett fast förbund för upprätthållandet af deras afvaktande, d. v. s. ryssvänliga neutralitet, så vida de icke redan ingått ett sådant. Det påstås imellertid äfven, att Gröbens och Hohenzollerns missioner varit ett sista försök att tillvägabringa en försoning. Hohenzollern skall i den afsigten hafva öfverbragt ett egenhändigt bref från kungen af Preussen till Fransmännens kejsare, hvilken berättas hafva svarat fursten att han kommit för sent. Huru nu härmed än må förhålla sig, är det emellertid fullt säkert, att bemälte missioner fullkomligt strandat. Gröben har återkommit till Berlin d. 19 och Hohenzollern d. 20. Man har anmärkt, att preussiska regeringen begärt det stora anslaget till krigsrustningarne precist samma dag, som den erhållit underrättelser från Paris och London om felslåendet af Hohenzollerns och Gröbens missioner. I den ledande artikel, som den ministerielle Pr. Cor. har med anled: ning af Manteuffels förklaring d. 19, heter det, att regeringens fordringar kunna blott begåmad från an AUAnn.. —