Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1854, sida 2

hans, under det de vandrade den dunkla strandvägen. Dett var en afton, solen hade sjunkit så djupt, att dess strålar skimrade röda genom alhäckarna vid stranden, under det att de tre fruntimmerna och baronen med långsamma steg nalkas den yttersta udden, der en hög brant liksom asstangde dem från hela den öfriga verlden. Plötsligt stod framför dem en groflemmad karl med trasiga kläder, en trasig hatt på ett yfvigt hår och ett vildt skägg, så att föga syntes af anletsdragen, mer än de brinnande ögonen. I handen höll han en grof påk, stängde den smala vägen för de kommande och röt: — Stanna, annars ären i dödsens! Moster Sophie dånade genast af förskräckelse och nedföll på mossan utan medvetande. Alvina blef äfven häpen, men stod upprätt och såg den vilda karlen i ögonen, under det hon befallte sig i Guds hand. Baronen bleknade och darrade, moster Anna, som var modigast böjde sig ned och grep tag i en nedfallen algren, utan att märka att den var aldeles murken och äfven i en starkare hand än hennes oduglig till försvar emot banditens grofva masurpåk. — Packa dig härifrån, du sockerständsdocka, du pepparkakshjelte, skrek karlen till ba