Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1854, sida 2

tid; han fortsatte derföre med sin trägna och artiga uppvaktning och behandlade sina medtaslare med en stolt tillbakadragenhet. Men ingen mera än Alvina sjelf kände orsaken till hennes förändring, ehuru hon var minst medveten om sjelfva förändringen. Emellertid hade både notarien och doktorn varit verksamma, hvar och en på sitt håll. Till Stora Ekeby hörde en vidsträckt park, ännu i sitt vilda tillstånd; den vexte på en bergig landtunga, som sträckte sig uti en insjö. I midten var ännu en mörk och ogenomtränglig suruskog, men rundtikring stränderna frodades allahanda löfträd, särdeles almar och hassel, en gångstig var upphöjd vid vattnet, der lummiga alhäckar speglade sig i den stilla blåa ytan. På denna strandväg vandrade Alvina dagligen med sina mostrar, alltid uppvaktad af baronen, stundom äfven af de begge andra herrarna. De brukade annars på egen hand göra utflykter hvar för sig i bygden under förevänning af jagt. I deras frånvaro syntes Alvina alltid mera öppen och belåten, hvilket allt den tåliga baronen räknade sig till godo. Han blef slutligen så intagen i henne, som möjligt, så mycken kärlek som kunde få rum inom hans tätt åtsnörda rock, fanns der verkligen. Det hade nu kommit så långt att hennes arm hvilade på