Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1854, sida 2

sedan han aslagsnat sig, helt tyst smög sig in i stugan. Det var den skäggiga vandraren, som under natten legat i skogen, men nu sökte ett tak öfver hufvudet. 9 Kapitlet. Röfvaren. Några veckor förgingo; om Alvina förut vid alla tillfällen varit färdig att skratta, så var hon deremot nu så mycket allvarsammare, det föregick någonting i hennes inre, som ingen anade, men som var skönare än någonsin, en obeskriflig klarhet strålade stundom i hennes ögon, men stundom sänktes de under sina fransar långa stunder och emellanåt irrade de med ett drömmande uttryck, som förr aldrig varit synligt deri, från det ena föremålet till det andra. Baronen hade upprepat sin anhållan, men icke fålt andra än obestämda svar; han var alltid för mycket verldsman, för att vilja tilltvinga sig ett afgörande; allt för kall att vara otålig och allt för egenkär, att icke uttyda hennes uppförande till sin fördel. Han smickrade sig dermed att hon blifvit förälskad i honom, men att hennes blygsamhet ännu fordrade en betänke