Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1854, sida 1

skulle så dö före mig, så alt jag skulle så sköta honom, och du har ju gifvit mig krafter att arbeta ända tilis nu, hvarsöre skall jag nu bli så usel i en hast att jag icke kan röra mig ur stället? Herre Gud! hvad har jag nu gjort igen efter du straffar mig? Hon besinnade sig en stund. Ack, jo, förlåt mig, i går var jag ju otålig och stygg nästan hela dagen; jag förebrådde ju min stackars gamla gubbe att han gick i den der borgen, för trettio år sedan, som gjorde honom så olycklig, att vi måste gå från hemmanet. Herre Gud! förlåt mig, jag lofvar heligt att jag aldrig skall gräla på min gubbe mera för den saken, än för någon annan, Herre Gud! tag iske bort mig ifrån honom så länge han ännu behöfver min svaga hjelp, sedan är jag färdig att dö när som helst. Åter teg hon en stund, försökte att resa sig, men det var omöjligt, ty hon ville icke släppa risbördan. — Herre! Herre! hör du icke våra böner? lyssnar du icke till den eländas rop? Så ropade hon flera gånger med allt bittrare klagan, slutligen blef rösten svagare och tonen undergifnare. — Jo, svarade plötsligt en klar stämma i dimman, när de rättfårdige ropa hörer Herren, och hjelpar dem som ett bedröfvadt mod hafva.